Hej du, du måste bara höra vad som pågår med pappa nu för tiden. Jag är i 72-årsåldern men han berättade för mig att han ska gifta sig med sin gamla skolkompis! Jag blev helt chockad när han sa det tänk, han är ju redan 72 år gammal!
Han har varit ensam i tjugo år sedan mamma, Karin, gick bort. För trettio år sedan flyttade jag, Erik, iväg från sina och min egen familj startade. Men jag glömmer aldrig honom, så varje jul och varje sommar åker jag ner med min fru Anna och barnen Oskar och Linnea för att hälsa på. Pappa är en riktig duracell, han klagar inte på hälsan och tar hand om allt själv, även om vi ändå rycker in när trädgården behöver rensas eller ved måste hackas inför vintern.
För ett tag sen ringde han och sa att det var dags att ta hem en kvinna! Det visade sig vara hans gamla klasskompis, Saga. De var bästa vänner på skolan, men sedan flyttade de till olika städer och sågs inte längre. Nu, i deras ålder, har de bestämt sig för att slå ihop livet igen. Jag tänkte bara, vad är det här för tokigt beslut?
När jag fick veta att pappa skulle gifta sig, sa jag genast till honom att vi nog inte kan vara med på ceremonin, men han brydde sig inte. De gifte sig för några månader sedan och hade en liten, intim fest.
Jag undrar bara vad som saknades i hans liv så att han inte kunde vara nöjd förrän nu?
Faktum är att pappas gård är stor, med mycket mark och en riktigt fin lantgård. Hans nya fru har flera barn och barnbarn som säkert skulle vilja ta del av allt. Jag kan inte låta bli att fråga mig om det här bara är en affär för att få del av arvet.
Anna och jag bor i en trevåningslägenhet som vi har lagt ner halva livet på att betala av på lånet. Vi har två barn och jag har alltid trott att vi skulle låta den äldre generationen ha sin gård och att den yngre skulle få sitt eget hus men nu vet vi inte vem som får vad.
Vi har inte varit hos pappa på sex månader och är egentligen inte ute efter att gå dit nu när han har börjat sitt nya liv. Släktingar ringer hela tiden och säger att vi borde vara glada för att han hittat lycka i sin ålder. Självklart skulle jag vilja ha ett gott förhållande med pappa, men jag kan inte låta bli att tänka att den här Saga bara utnyttjar honom, och att vi i framtiden får stå i en kamp med hennes släkt om gården där jag vuxit upp.
Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Jag klarar inte längre av att låtsas som om allt är okej. Har du någon idé om hur jag kan ta mig ur den här knipan? Tack för att du lyssnade.
