Titta med blicken och känna lyckan
Majken Andersson har i nitton år bott i sin lilla by i Småland tillsammans med sin mamma Ingrid och sin mormor Fia, och hon hoppas fortfarande på att en dag få fånga Gustav, mannen hon har älskat sedan de var barn. När hon ler åt minnet av grannpojken som är fem år äldre än hon, tänker hon:
Det vore underbart om Gustav plötsligt skulle köra in hit till byn. Men tyvärr dog hans mormor för tre år sedan, och jag tog hand om henne
Efter nionde klass går Majken på medicinska programmet i kommunens gymnasium, blir färdigutbildad och jobbar nu som undersköterska i det lokala vårdcentralen. Hon funderar ofta:
Vad är kvinnlig lycka egentligen? Finns den ens? Vi är tre som lever i ett helt kvinnligt hushåll, och jag vet inte vad min mamma har för lycka. Jag tror hon inte heller vet vad lycka är. Hon berättar hur min far, som jag aldrig har sett, snabbt försvann när hon fick veta att hon var gravid. Och min mormor Fia, så snäll och omtänksam, uppfostrade två döttrar själv efter att ha blivit änka tidigt.
Majken vårdar sina bybor, även om hon är ung, och hon ger injektioner, mäter blodtryck och är alltid vänlig mot patienterna, som uppskattar henne för att hon är en av dem en riktig bybo. Sedan hon var liten har hon drömt om att bli medicinsk. Hon botade alla djur på gården, katter och hundar, smorde sina kompisars knän med grön salva och kunde själv sätta plåster på små skärsår.
Idag lämnar hon vårdcentralen med tankarna på Gustav.
Varför tänker jag på honom hela tiden? påminner hon sig själv. Kanske är han redan gift, har barn och vet inte att jag har älskat honom sedan jag var tretton år gammal.
Senast han kom till byn var på sin mormors begravning, men de pratade knappt. Han var med sin mamma, som såg nedstämd ut och stödde sig på sonens arm.
Vintern har nu slagit in fullt, nyår har redan passerat och februari närmar sig sitt slut. Majkens mamma jobbar som brevbärare, och Fia är alltid hemma, bakar kanelbullar och knådar köttbullar och piroger.
När Majken svänger hem ser hon på grannens hus, vars nyckel hon fick av Fia när hon tog hand om henne. Efter hårda snöstormar brukar Majken rensa stigen till huset i hopp om att Gustav ska komma, men
Hej, mormor, var är mamma? Hon ska vara hemma nu, tror jag frågar den lilla dottern.
Hon kom, men gick för att besöka Maria, en vän, som mår dåligt. Hon har med sig medicin. Kom hit och sätt dig, så får du mat. Vi har lagat något gammalt tillsammans svarar Fia med sin mjuka röst.
Ja, mormor, jag är hungrig och det är kallt idag, men våren kommer snart och vintern ger sig av, säger Majken och skrattar. Snart blir solen varm och vintern packar sina väskor och flyger iväg. Jag älskar våren.
Majken går in i sitt lilla rum, lägger sig på sängen och minns Gustav igen. En gång hjälpte han sin farfar Sven med att laga taket när han var sjutton år och var på sommarlov. Han halkade på taket, föll nästan, men farfar grep honom i handen i sista sekunden. Han slet i en spik och fick ett sår i foten. Majken såg det från sin trädgård, sprang hem, hämtade förband och grön salva och skyndade till grannens gård. Gustav satt med foten i knäet, medan hans mormor vred sig och stönade.
Det gör ont, Gustav, jag ska ta hand om såret, säger Majken bestämt, och han ser förvånat på henne.
Äntligen har jag en riktig doktor, muttrar han.
Du tar fel på mig, svarar hans mormor, hon har botat alla sedan hon var liten.
Majken undersöker såret och konstaterar:
Det är inget allvarligt, bara en ytlig skada, jag fixar det på ett ögonblick. Hon frågar ständigt: Gör det ont?
Hennes blå ögon är fulla av medkänsla, och hon är nära att börja gråta av medlidande. Gustav ser hennes blick och ler.
Det känns inte alls, svarar han, och han väntar tålmodigt tills hon har gjort ett bandage. Sedan minns han hennes vackra blåa ögon, då han var tolv år gammal.
När Gustav återvänder hem från värnplikten blir han rädd när han ser sin mor, blek och med torra läppar. Han kan inte hindra tårarna när han sitter bredvid henne. Hon gråter av glädje över att ha fått sin son tillbaka och säger:
Tack gode Gud, min son, du är här, nu kan jag dö utan rädsla.
Mamma, sluta prata så, jag lovar att hjälpa dig med allt, svarar Gustav.
Han blir en god son, hjälper sin mor med injektioner, masserar hennes fötter och stöder hennes svaga hjärta. Han får ett jobb och drömmer om att ge sin mor ett bättre liv, vilket han faktiskt lyckas med. Snart blir hon piggare, tar hand om hushållet och saknar ofta det gamla bondhuset i byn.
Åh, min son, hur härligt det skulle vara att bo i byn igen, utan att behöva gå ner från fjärde våningen. Bara en stol på verandan och frisk luft, kanske några höns
Gustav bestämmer sig för att åka till byn på lördag. Han vet att det är dumt att köra in i vintern till det övergivna huset, men han lovar sin mor att ta en helg och kolla läget. Hon får glittrande ögon och blir glad. Trots att han tror att mammas dröm bara är en illusion, måste han ändå se.
När han stiger av bussen blir han förvånad över den brett plogade vägen som leder rakt till mormors hus. Det är samma hus som han brukade besöka varje år och där han aldrig ville lämna.
Jag måste nog gå igenom knäet i snön tänker han, men blir snabbt överraskad när han ser att vägen är fritt från snö ända till grind och sedan till verandan, där ett gammalt kvast ligger.
Vem har rensat den här vägen? Finns någon som bor här?
Fönstren är täckta av tunna gardiner som mormor själv sydde på sin symaskin. Hon brukade sitta vid fönstret och titta ut utan gardiner. Gustav går upp på verandan, tar nyckeln ur fickan och låser upp dörren. Plötsligt hör han en glad flickröst bakom sig:
Hej, du har inte varit här på länge, jag har väntat på dig, jag kände att du skulle komma någon dag.
Gustav ryser av förvåning, vänder sig om och nästan faller av verandan. Framför honom står en vacker, smal kvinna i en dunjacka och en vit, fluffig mössa, och hennes blå ögon lyser. Hon har rodnad på kinderna och ler.
Minns du mig inte? Jag är Fias barnbarn du får minnas.
Hon är den flicka som botade hans fot förut och som inte lät någon komma nära. Hon har vackra ögon, men namnet har han glömt.
Jag är Majken, känner du mig inte längre?
Majken, så klart, Majken, hur kan jag glömma dig? svarar Gustav och ler. Jag minns hur du lagade min fot. Du var så liten, med ljusa flätor som stack ut åt sidorna.
Så du minns mig?
Majken ler lyckligt och tittar på honom.
Jag har ofta rensat snön, väntat på dig, så mycket att jag vill berätta för dig. Kom med in, jag bjuder på te, min mamma och mormor blir glada. Sen kan du gå runt i huset, du hinner med.
Gustav sitter i Majkens hus, dricker te med körsbärssylt och lyssnar noga. Mormor och mamma går in i ett annat rum efter den glada återföreningen.
Min mormor har varit sjuk på sistone, och jag ville inte göra er ledsna, så jag har tagit hand om henne, matat henne. Jag har drömt om att bli medicinsk sedan jag var liten, och nu jobbar jag som undersköterska här.
Jag minns hur du lagade min fot, skrattade du, så allvarligt. Du läkte så bra att inget ärr blev kvar.
Åh, sluta skämta, svarar hon och rodnar, för jag har alltid varit förälskad i dig hon täcker munnen med handen, oförmögen att säga mer.
Gustav blir förvånad.
Ja, du var en lång, smal flicka, men jag respekterade dig när jag såg hur seriös du var, svarar han och låtsas skydda henne, trots att hon nästan erkänt sina känslor.
Majken samlar sig och räcker honom nyckeln till sitt hus.
Här är nyckeln som din mormor gav mig när hon gick bort. Hon sa att du skulle komma tillbaka, kanske bo här, säger hon och blir röd i ansiktet igen.
Låt nyckeln vara hos dig, svarar Gustav. Låt oss gå in.
De går in i huset, och Gustav blir förvånad över hur rent och prydligt det är, som om mormor precis lämnat rummet. Han förstår att han är tacksam för detta och ser Majken med värme.
Jag måste åka hem igen, men jag lovar att återvända. Vi kommer med min mamma, hon behöver den friska luften. Jag ska fixa huset, och du får vänta på mig. Jag kommer tillbaka, dina strålande ögon låter mig inte gå. säger han, och Majken får ett hjärta som hoppar av glädje.
Gustav inser att han vill återvända, att röra vid hennes blick och känna lyckan. Han tror att livet utan henne inte är värt att leva.
Vilket lycka att Majken inte gift sig, vilket lycka att jag kom hit, tänker han när hon vinkar honom av på bussen, och han vill skratta och sjunga.
När han går ombord i bussen ropar han:
Min mormor hade rätt, jag kommer tillbaka och släpper aldrig dig.
Majken går hem med ett leende, och nu vet hon vad kvinnlig lycka är.
