Jag har känt Agneta i nästan ett och ett halvt decennium, sedan hon flyttade in i den lilla byn Lilltorp tillsammans med sin mamma Ingrid och sin farmor Fia. Hon drömde alltid om Gustav, pojken från grannhuset som var fem år äldre än henne. När hon tänkte på honom, slog hennes hjärta ibland ett extra slag.
Det vore underbart om Gustav plötsligt dök upp här i byn, tänkte jag ibland, men hans farmor gick bort för tre år sedan och jag tog hand om henne till slut
Efter nionde klass skrev Agneta in sig på den regionala vårdprogrammet i Västergötlands sjuksköterskeskola. När hon tog examen började hon jobba som undersköterska på det lokala vårdcentralet. Ofta undrade hon för sig själv:
Vad är kvinnligt lycka egentligen? Finns det ens? Vi är tre i ett helt kvinnligt hushåll och jag vet inte vad min mamma tycker är lycka. Hon verkar lika förvirrad som jag. Hon har ju berättat hur min far, som jag aldrig har sett, försvann när hon fick veta att hon var gravid. Eller min farmor Fia, så snäll och god, som uppfostrade två döttrar ensam efter att hennes man dog ung.
Agneta behandlade byborna med största engagemang, trots att hon ännu var ung. Hon satte nålar, mätte blodtryck och var alltid vänlig mot patienterna, som i sin tur respekterade henne för att hon var en av dem. Redan som liten hade hon lagat alla djur katter, hundar och hjälpt sina vänner med skrubbsår och blåmärken. Hon hade lärt sig att tvätta egna små skador med lite kompresser och salva.
En dag när hon kom hem från vårdcentralen och funderade över sitt arbete, kom Gustav åter i tankarna.
Varför tänker jag på honom hela tiden?, sa hon för sig själv. Kanske är han redan gift, kanske har han redan en hel högar barn och kommer aldrig få veta att jag har älskat honom sedan jag var tretton.
Sist han kom var på begravningen av sin farmor. De pratade knappt. Han var med sin mor, som verkade sjuklig, och lutade sig på sin sons arm.
Vintern hade redan slagit ner sina kalla tänder, nyår hade vi firat, och februari närmade sig sitt slut. Agnetas mamma arbetade som brevbärare, och farmor Fia stod alltid hemma, bakade kanelbullar, lagade kroppkakor och päronkompot.
När Agneta gick hem kastade hon en blick på grannhuset. Nyckeln till det hade farmor Fia gett henne för länge sedan, när hon först tog hand om den. Efter kraftiga snöstormar rensade Agneta ibland vägen till grannens hus i hopp om att Gustav skulle komma, men
Hej, farmor, var är mamma? Hon borde väl vara hemma nu, frågade den lilla dottern.
Hon kom precis men gick för att hälsa på min vän Maria som är lite förkyld. Hon ska snart komma tillbaka, sa farmor Fia med en varm röst. Kom och sätt dig, jag ska ge dig något att äta. Kanske har du fått lite värme från oss gamla, skämtade hon.
Ja, farmor, jag är hungrig och kylan biter, svarade Agneta och skrattade. Snart kommer våren och slår bort vinterns ilska, tänkte hon. Jag älskar våren.
Agneta drog sig tillbaka till sitt lilla rum, lade sig på sängen och tänkte åter på Gustav. När han var sexton hade han hjälpt sin farfar Sven med att reparera taket på sommarstugan. En dag gled han på taket och höll på att falla, men farfar grep tag i hans hand i sista sekund. En spik stack i hans fot. Agneta såg det från sin trädgård, hämtade snabbt förband och grön salva, och rusade till grannens gård. Gustav satt och höll foten, medan farmor Fia viftade med händerna runt omkring.
Gör ont, Gustav? Jag ska stoppa såret, sa Agneta bestämt. Han såg på henne med stora ögon.
Du har hittat en doktor, svarade han och ryckte på axlarna.
Du gör fel, sa farmor Fia, hon hade alltid behandlat alla i byn som en riktig sjuksköterska.
Agneta undersökte såret och sa:
Inga problem, såret är grunt. Jag går på det direkt, frågade hon medan hon band om foten och frågade om han kände någon smärta.
I hennes blå ögon låg så mycket medkänsla att hon nästan kunde brista i tårar. Gustav såg hennes ögon och log.
Det gör inget, det gör inget, svarade han och kände hur hans gamla minne av den blåögda flickan på tolv år började brinna.
När Gustav kom hem från värnplikt och såg sin mor, blev han rädd. Hon var blek och hade torra läppar. Han kunde inte hålla tårarna tillbaka. Mamma Ingrid grät av glädje att se sin son, och kände ingen rädsla längre.
Tack och lov att du är tillbaka, son, sa hon. Nu kan jag dö i frid.
Mamma, sluta säga sådana saker, lovar jag att hjälpa dig med allt, svarade Gustav.
Han var en ansvarsfull son, hjälpte med injektioner, masserade hennes trötta ben och såg till att hennes hjärta slog lugnt. Han fick ett jobb som sjukvårdsassistent och drömde om att ge sin mor ett bättre liv. Så småningom började hon må bättre, skötte hemmet och saknade ofta byns gamla stugor.
Åh, hur fint det vore att bo i byn igen, tänkte han. Inte behöva gå ner de fyra trappstegen, bara ha en stol på verandan och njuta av den friska luften. Kanske skaffa några höns
Gustav bestämde sig för att åka till byn på lördag. Han visste att det var dumt att köra i snö till den övergivna stugan, men han lovade sin mor att undersöka läget på helgen. Hennes ögon glittrade av förväntan.
När bussen rullade in i Lilltorp möttes han av en brett plogad väg som ledde rakt till farmor Fias hus. Ett snöigt spår hade rensats ända till den lilla tröskeln och vidare till verandan, där en gammal sopkvast stod lutad.
Vem har städat här, tänkte han, och undrade om någon redan har flyttat in.
Fönstren var mörklagda av tunna gardiner som farmor själv sytt på sin gamla symaskin. Hon brukade sitta vid fönstret och titta ut utan någon draperi. Gustav steg upp på verandan, tog nyckeln ur fickan och låste upp dörren. Därefter hörde han en mjuk, feminin röst bakom sig:
Hej, du har inte varit här på länge, men jag har väntat på dig, kände att du skulle komma någon dag.
Gustav ryckte till och nästan föll av verandan. Där stod en vacker ung kvinna i en tjock dunjacka och en vit, fluffig mössa. Hennes blå ögon glimmade, kinderna rosade av vinterkylan, och ett leende lekte på hennes läppar.
Minns du mig inte? Jag är farmor Fias barnbarn?
Hon tittade på honom, som plötsligt kom ihåg flickan som lagat hans sår.
Jag är Agneta, svarade hon. Minns du mig?
Agneta, såklart! tänkte han, och log. Du lagade min fot då, med två små flätor i håret och den där bleka frisyren.
Agneta skrattade och svarade:
Ja, jag minns dig, jag har väntat på dig, vill berätta så mycket. Kom in, jag bjuder på te med hallonsylt. Min mamma och farmor kommer att bli glada.
De satte sig i köket, drack te och åt kanelbullar. Farmor Fia och mamma Ingrid gick in i rummet efter mötet.
Din farmor har varit sjuk på sistone, och jag ville inte oroa er, sa Agneta, och berättade hur hon alltid vårdat dem. Jag har drömt om att bli sjuksköterska hela mitt liv, och nu jobbar jag som undersköterska på vårdcentralen.
Gustav log och sade:
Jag minns hur du lagade min fot, så noggrant att inget ärr blev kvar.
Agneta rodnade, rörde vid sin mun och sa:
Jag var helt förälskad i dig redan då Jag kunde inte låta bli att bli röd.
Gustav blev förvånad men kände värmen i hennes blick.
Jag respekterade dig redan då, när du tog hand om mig så allvarligt, svarade han och kände hur hennes ord nådde hans hjärta.
Agneta räckte honom nyckeln till farmor Fias hus.
Farmor gav mig den när hon blev sjuk, sa hon, och sa att du ändå skulle komma tillbaka, kanske bo här för alltid.
Gustav tog emot nyckeln.
Låt den vara hos dig, sa han. Vi går in.
Inne i huset var det rent och prydligt, som om farmor just hade gått ut för att hämta mer ved. Gustav såg på Agneta med tacksamhet.
Jag måste åka hem nu, men jag lovar att återvända. Jag tar med min mamma så hon kan andas den friska luften här. Jag ska göra huset i ordning, och du får vänta på mig. Dina blå ögon kommer alltid att följa mig, sa han med ett leende, och hennes hjärta slog av lycka.
Gustav insåg att han ville återvända, att röra vid hennes blick och känna sann lycka. Han tänkte på hur underbart det var att Agneta fortfarande var ogift och att han hade kommit tillbaka, och ville skratta och sjunga hela vägen till bussen.
När han steg på bussen ropade han:
Farmor hade rätt, jag kommer tillbaka och låter ingen ta dig ifrån mig.
Agneta gick hem med ett leende, nu förstod hon vad kvinnligt lycka verkligen betyder.
