Det var en gång, för länge sedan, när min fru och den nya kvinnan råkade mötas av en slump. Jag tänker ofta tillbaka på den händelsen och undrar hur den slutade.
Min fru, Anna, och jag hade gått skilda vägar för några månader sedan, och jag hade flyttat in i en liten lägenhet på Södermalm. Trots skilsmässan hade vi lyckats hålla ett vänligt förhållande. Strax över en månad innan det inträffade, kom Anna förbi min nya bostad en tidig morgon för att hämta en fil från vår gemensamma laptop.
Den morgonen var jag inte ensam. Jag hade bjudit in en söt ung kvinna, Ulla, som var betydligt yngre än Anna. Vi hade börjat träffas redan innan skilsmässan blev slutgiltig.
När Anna steg in i min lägenhet, trädde Ulla ut ur badrummet med bara en handduk kring sig. Hon gick förbi Anna och sade med en automatiskt artig ton:
Hej, Anna.
Hej, Ulla.
Båda stannade till ett ögonblick, och sedan, med en rodnad i kinden, sade Ulla:
Jaha, nu blir det nog inget godkännande.
De brast ut i ett högljutt skratt, och jag stod där som en påkörd känga och stirrade på dem. Följande dag fick Ulla ändå ett automatiskt godkänt på sin tentamen.
Nu sitter jag ibland och grubblar, rädd för att de två kanske blir goda vänner. Vad tror ni, är det värt att oroa sig, eller löser sig allt ändå?
