Jag hade varit två år utomlands, i London, och när jag kom hem till Göteborg fick jag veta att min son hade fått en överraskning. Min dotter, Barbro, hade gift sig med en finsk medborgare, Mikko. Jag bodde två år hos dem, tog hand om mitt barnbarn och skötte hushållet.
Barbro och Mikko jobbade i samma företag och kom sällan hem förrän sent på kvällen. Jag hade hoppats att det skulle fortsätta, men en dag meddelade de att de inte längre behövde min hjälp och bad mig flytta ut ur lägenheten. En månad senare stod jag åter hemma igen men här var jag lika ovälkommen.
Medan jag bodde hos Barbro fick jag reda på att min son Erik hade brutit med sin första fru, lämnat hennes lägenhet och flyttat in hos mig. Han kom med sin andra hustru, den gravida Linnéa, utan att ens fråga om lov. Vad skulle jag göra? Kasta ut min son och hans gravida fru? Självklart inte. Men hur skulle vi tre, och snart fyra, få plats i en ettrumslägenhet? Varken Erik eller jag hade pengar nog för att hyra någon annanstans kronorna räckte inte till.
Jag ringde Barbro och förklarade situationen, hoppades att hon skulle förstå och bjuda in mig igen. Men hon hade en helt annan syn på livet och vägrade. Erik förstår väl att han inte hade räknat med min återkomst. Så jag får sova på soffan i köket, gå ut under dagen, handla, träffa vänner. Erik och Linnéa har inga bråk, men hon ignorerar mig som om jag vore osynlig.
Det är uppenbart att hon ogillar mig i deras hem. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag, som sextioåring, skulle bli överflödig och låta någon annan sköta mitt hus. Erik tänker bara på sin gravida hustru och ser inte problemet med bostaden.
Jag söker ett deltidsjobb och drömmer om att ha ett eget litet boende. De nya svärföräldrarna bor på landet. Ska jag be Linnéa att flytta till mina föräldrar? Kan Erik hitta arbete där? Jag tror inte det. Jag vet inte vad jag ska göra
