Kära dagbok,
Hur kunde jag hamna i så här krångligt läge, stackars jag? Vem vill ha mig nu när jag väntar barn? Hur tänker jag föda det? Räkna inte med mig för hjälp. Jag har uppfostrat dig, och nu ditt barn också? Jag har ingen plats för er. Packa väskan och dra hemifrån!
Jag stod tyst, böjde huvudet. Hoppet att Moster Helga kanske lät mig stanna någon vecka tills jag fick ett jobb försvann som dimma i morgonluften.
Om bara mamma fortfarande levde
Jag har aldrig känt min far, och min mamma omkom i en krock med en berusad förare vid ett övergångsställe för femton år sedan. Socialtjänsten var på väg att skicka mig till ett barnhem när en avlägsen släkting, min mammas kusin, oväntat dök upp och tog hand om mig. Hon hade ett stadigt arbete och ett eget hus, så vårdnadsarrangemanget föll på plats.
Moster Helga bodde i utkanten av en liten skånsk stad vid gränsen till Danmark, där somrarna är långa och varma och vintrarna våta. Jag fick alltid god mat, fina kläder och lärde mig tidigt att arbeta hårt. Med ett hus, en trädgård och några höns fanns alltid något att göra. Kanske saknade jag en moders värme, men vem brydde sig egentligen?
Jag gick bra i skolan och efter studenten började jag på lärarutbildningen. De bekymmerslösa studentåren flög förbi, men nu var de över, tentorna avklarade, och jag återvände till den stad som blivit mitt hem. Återkomsten var dock inte fylld av glädje.
Efter mitt upprörda utbrott lugnade Moster Helga sig lite grann.
Nog nu, försvinn ur min syn. Jag vill inte se dig här igen.
Snälla, Moster Helga, får jag bara
Nej, jag har sagt allt jag behövde säga!
Jag plockade upp min resväska i tystnad och gick ut på gatan. Tänk hade jag kunnat föreställa mig att detta skulle bli min återkomst? Förnedrad, avvisad och med ett barn på väg fortfarande i de tidiga veckorna bestämde jag mig för att erkänna min graviditet. Jag kunde inte längre gömma den.
Jag behövde ett tak över huvudet. Jag vandrade, förlorad i tankarna, utan att märka omvärlden.
Det var mitten av sommaren i Skåne. Äpplen och päron mognade i trädgårdarna, aprikoser lyste i gyllene färg. Druvor hängde tunga i pergolor och djuplila plommon gömde sig under bladen. Luften doftade av sylt, stekt kött och nybakat bröd. Värmen var kvävande och jag törstade. När jag närmade mig en grind ropade jag på en kvinna som stod vid en sommarkök.
Ursäkta, får jag lite vatten?
Ingrid, en kraftig kvinna i femtioårsåldern, vände sig mot mig. Kom in om du har goda avsikter.
Hon doppade en kopp i en balja och räckte den till mig. Jag satte mig tungt på en bänk och drack med törst.
Får jag sitta här en stund? Det är så varmt.
Självklart, kära. Varifrån kommer du? Jag ser att du har en resväska.
Jag har precis avslutat lärarutbildningen och söker jobb. Jag har ingen bostad. Känner du någon som hyr ut ett rum?
Ingrid betraktade mig noga prydligt klädd men sliten, som om tunga tankar tyngde mig.
Du kan bo hos mig. Det blir lite livligare här. Jag tar inte mycket i hyra, men du måste betala i tid. Om du går med på det, visar jag dig rummet.
Möjligheten att bli hyresgäst gladde Ingrid extra pengar är alltid välkomna i en liten stad långt från storstäderna. Hennes son bodde långt bort och kom sällan på besök, så sällskap under långa vinterkvällar var trevligt.
Jag, nästan övertygad om min tur, följde snabbt med henne. Rummet var litet men mysigt, med ett fönster mot trädgården, ett bord, två stolar, en säng och en gammal garderob. Vi kom överens om hyran, jag bytte om och gick till kommunens arbetsförmedling.
Dagarna flög jobb, hem, jobb. Jag hade knappt tid att rycka i kalendern när tiden rusade förbi.
Ingrid visade sig vara en varm och omtänksam kvinna, och vi blev goda vänner. När jag fick möjlighet hjälpte jag till i huset, och vi satt ofta och drack te i trädgårdens pergola, för i södern kommer hösten långsamt.
Graviditeten gick utan illamående, mitt ansikte förblev oförändrat men vikten ökade tydligt. Jag berättade för Ingrid om min enkla berättelse en historia som tyvärr är alltför vanlig.
Andra året på utbildningen föll jag för Johan, en charmig son till välbärgade föräldrar som också var lärare vid universitetet. Hans framtid var förutbestämd studier, forskarutbildning och en karriär inom undervisning eller forskning, nära sina föräldrar. Vacker, väluppfostrad och social, han var festens mittpunkt och beundrad av många flickor. Men han valde mig, den tysta Alva. Kanske lockades han av mitt blyga leende, bruna ögon eller min slanka figur? Kanske såg han en likasinnad själ eller den styrka som de som mött motgång utvecklat? Det är svårt att säga. Vi tillbringade nästan varje dag tillsammans och jag drömde om en framtid vid hans sida.
En morgon insåg jag att jag inte kunde stå ut med vissa lukter och att jag kände mig sjuk i dagar. Jag köpte ett graviditetstest, gick tillbaka till studentlägenheten, drack ett glas vatten och väntade. Två linjer. Jag stirrade på dem, oförmögen att tro mina ögon två linjer. Tentorna närmade sig och nu det här! Hur skulle Johan reagera? Barn var inte i våra planer ännu.
Plötsligt översköljdes jag av en värme för det lilla livet inom mig.
Lilla du, viskade jag och rörde vid min mage.
När Johan hörde nyheten bestämde han sig för att samma kväll presentera mig för sina föräldrar. Jag minns hur tårarna strömmade när jag tänkte på mötet. Hans föräldrar föreslog att jag skulle göra en abort och lämna staden efter examen, för Johan behövde fokusera på sin karriär och jag var inte rätt för dem.
Vad han talade med sin son kan jag bara ana. Nästa dag smög Johan in i mitt rum, la ett kuvert med pengar på bordet och gick utan ett ord.
Jag hade aldrig tänkt på abort. Jag hade redan börjat älska den lilla varelsen i mig. Det var mitt barn, bara mitt. Men efter en kort fundering tog jag emot pengarna, med insikt om hur viktiga de skulle bli för oss.
Ingrid tröstade mig med värme. Såna här saker händer. Det är inte världens värsta. Du är modig för att inte avsluta varje barn är en välsignelse. Kanske blir allt bra till slut.
Jag kunde inte tänka mig att förlika mig med Johan. Avsky fyllde mig. Hans enkla avslag förföljde mig.
Tiden gick. Jag slutade arbeta, gick som en fågel på marken medan jag väntade barnets ankomst. Jag funderade på om det skulle bli en pojke eller flicka, men ultraljudet kunde inte säga. Det spelade ingen roll så länge barnet var friskt. Jag köpte vitaminer och kosttillskott.
I slutet av februari, en lördag, började förlossningen. Ingrid tog mig till sjukhuset. Förlossningen gick bra och jag födde en frisk pojke.
Lilla Erik, mumlade jag och smekte hans runda kind.
Jag knöt vänskap med de andra mammorna på förlossningsavdelningen. En av dem berättade att två dagar tidigare hade gränspostens befälhavares hustru fött en flicka. De var inte gifta men bodde tillsammans.
Han skämtade med blommor, choklad och brännvin till sjuksköterskorna, körde i sin jeep varje dag. Men det gick inte bra mellan dem. Hon ville inga barn, lämnade en lapp och övergav barnet, sa att hon inte var redo.
Vad händer med barnet? frågade sjuksköterskan.
De matar henne med nappflaska, men sjuksköterskan tror att amning vore bäst. Alla har ju sina egna barn att ta hand om.
När det var matdags tog de in den lilla flickan.
Kan någon amma henne? Hon är så skör, frågade sjuksköterskan med hopp i blicken.
Jag gör det, svarade jag mjukt, lade min son Erik på sängen och tog den lilla flickan i famnen.
Åh, så liten och söt! Jag ska kalla henne lilla Maja.
Jämfört med min robusta Erik var Maja nätt och liten.
Jag ammade henne, och hon svalde snabbt innan hon somnade igen.
Sjuksköterskan kom två dagar senare och berättade att pojkens far hade anlänt och ville träffa mamman som ammade hans dotter. Så mötte jag befälhavaren, Kapten Johan Håkansson, en ung man med blå ögon och bestämd blick.
Händelsen spreds snabbt bland personalen på förlossningsavdelningen och sedan i hela staden, eftersom berättelsen slutade på ett sätt som folk ville minnas.
När jag släpptes från sjukhuset samlades alla läkare, sjuksköterskor och vårdare vid ingången där en jeep med blå och rosa ballonger väntade. Kapten Johan Håkansson hjälpte mig in i fordonet, Ingrid satt redan och räckte mig ett blått paket och ett rosa.
Med ett tuttande farväl körde fordonet iväg och försvann runt hörnet.
Så går livet, man vet aldrig vilka följder ens handlingar får. Ibland kastar livet oväntade överraskningar som man knappt kan föreställa sig.
