Kära dagbok,
För sju år sedan gifte jag mig med en man som knappt hade något att visa upp. När jag berättade för släktena skrattade de åt mig och pekade på att jag hade gått in i ett äktenskap utan någon säkerhet. Jag vet att många kvinnor har en föreställning om hur deras man ska se ut och vad han ska tjäna, och ofta söker de efter en prins på bildbladets omslag. Jag hade dock mina egna krav. För mig var det viktigast att han inte drack, för jag vet hur destruktivt alkohol kan bli och jag ville inte att våra barn skulle växa upp med en ständigt berusad far.
Jag ville också att han var arbetsam, inte lat, och ärlig mot mig. Materiella ting betydde inget för mig. Jag brydde mig inte om han hade bil eller lägenhet. Jag kommer inte från någon miljonärfamilj, så det var ingen mening att sträva efter något jag själv saknade. Min mamma uppfostrade mig och min bror på egen hand, så lyx var inget vi känt till. Vi levde tillsammans ett år innan vi gifte oss. Han hade sex syskon och arbetade som universitetslektor inom sitt ämne.
Vi bodde i föräldrahemmet med sin mor och sin bror i en villa i en förort till Stockholm. På bröllopsdagen fanns bara närmaste släkt och några vänner närvarande. Efter vigseln började vi bo tillsammans och insåg snabbt att våra personligheter skiljde sig åt. Det tog ett halvår innan vi lärde känna varandra på djupet och kunde anpassa oss. För första gången såg jag hans tårar när vårt första barn föddes. Nu har vi två barn och min man har ett riktigt bra lönepaket omkring 55000 kronor i månaden även om han har bytt bransch.
Till en början hyrde vi en lägenhet i Göteborg, men nu har vi köpt ett hus i en lugn förort och har det bra. Vi bråkar ibland, men vi pratar igenom problemen och lär oss att lösa konflikter. Vi är inte miljonärer, men det viktigaste är att vi är friska och har varandra. Idag markerar vi sjusju år sedan vi sa ja till varandra, och varje dag inser jag hur mycket jag älskar honom och hur svårt det är att föreställa sig ett liv utan honom. Det gör mig lycklig när han leker med barnen, när han tar hand om mig och ringer för att fråga om jag är hungrig. Det är en underbar känsla.
Som exempel kan jag nämna min väninna Ebba, som gifte sig med en rik man. Allt verkade bra i början, men så småningom började han vara otrogen, oansvarig och tog pengar från hennes föräldrar. Hon funderar på skilsmässa men vill inte låta barnen vara hos honom. När jag ser hennes situation inser jag hur tacksam jag är för mitt eget val.
Mitt råd till alla kvinnor är att älska sina män och låt er själva bli älskade, utan att titta på storleken på plånboken. Det är hjärtat som räknas, inte kronor och ören.
Lärdom: Äktenskapets styrka ligger i ömsesidig respekt och ärlighet, inte i materiella tillgångar.
