Min svärdotter Ebba blir rasande när jag påminner henne om att vi i vår familj i Stockholm har en gammal tradition: att ge en pojke hans farfars namn.
Jag har alltid haft ett gott förhållande till Ebba. Vi lever tillsammans utan att bråka eller förolämpa varandra. Ibland uppstår en liten dispyt, men vi löser den snabbt och bär ingen agg.
När jag får veta att Ebba är gravid blir jag överlycklig. Det är inte länge kvar innan vi får ett barnbarn i huset.
Det faktum att det är en pojke gör min son Erik lycklig som ett barn på julafton; han har alltid drömt om en son, och så fort han får veta könet på barnet säger han att han vill kalla honom efter sin far, Lars. I vår släkt är det en vedertagen vana att pojkar får sina farfars namn. När Ebba hör att barnets namn redan är bestämt, låter hon en konflikt bryta ut och insisterar på att hon själv ska namnge sitt barn och att vår åsikt är irrelevant.
Jag vill diskutera situationen i lugn och ro med Ebba, men hon förklarar bestämt att beslutet är fattat. Erik försöker stödja mig, men hans fru vill inte lyssna och säger att hennes föräldrar kommer att hämta henne från förlossningssalen och att hon ska bo med dem efter födseln.
Erik behandlar sin fru väl och visar henne all sin kärlek och omtanke, men Ebba uppskattar det inte. Hon är ett ganska själviskt barn som inte ens kan tiga för sin mans skull. Jag försöker tala om vår familjs traditioner, men hon avbryter mig genast.
Till min förvåning får jag veta att Ebba och Erik redan har kommit på ett namn för barnet, och de säger att alla familjeangelägenheter ska avgöras av dem själva, utan hänsyn till min åsikt. Jag ser situationen på ett annat sätt, för detta barn blir mitt barnbarn och ska föra vår släkt vidare.
När samtalet om barnets namn återigen tas upp, svarar Ebba otrevligt att det inte angår henne. Jag blir chockad. Jag har lagt hela mitt hjärta och all min energi på Erik, och nu känns jag som en onödig figur i hans liv. Jag förstår inte hur jag ska gå vidare, hur jag ska kommunicera med Ebba och med mitt eget barn.
