Jag vaknade igår morgon och Embla satte telefonen på maximal volym bara för säkerhets skull. I sitt innersta kände hon ändå att han inte skulle skriva. Den känslan var som en föraning om regn, tjock och oundviklig, som om luften tjocknade inför en storm. Men ändå tryckte hon på. Hoppet är som ett gammalt ärr: det gör ont men släpper dig inte.
Embla knöt håret i en slarvig knut, men med den där lätta precisionen som får det att se naturligt och ändå vackert ut. Hon tog på sig den mörkgröna kappan, den som han en gång sagt att hon liknade ett höstligt skogsparti. Sedan dess hade hon knappt använt den, men idag tog hon den fram ur garderoben. Hon målade läpparna röda alldeles för starkt för en morgonpromenad till apoteket och bageriet.
Apoteket var fullt av ljud. Någon hostade i ett hörn, någon diskuterade priser på mediciner, någon stod tyst och skakade på foten. Doften av örter och någonting skarpt blandades med den sterila luften. Embla köpte vitaminerna han en gång rekommenderat, tre år tillbaka när de fortfarande drack kaffe tillsammans på morgonen. Hon höll förpackningen, läste den lilla texten. Bäst före nästa höst som om tiden i den lådan räknade ner sina sista månader.
I bageriet var allt som vanligt: en kille med en tatuering på handleden bakom disken, doften av nybakat bröd och kanel, mjuk musik från en sliten högtalare. Embla köpte en croissant med hallon den han en gång kallat morgonens smak medan han torkade smulor från hakan med ett leende. Hon tog två. En till teet hemma, som förr när allt var enklare. Den andra bara för att ha den. Ett litet stycke av det förgångna att gömma i fickan.
När hon kom hem stannade hon upp. Lägenheten var tyst tung som damm som lagt sig på gamla böcker. Luften verkade stillastående, rädd för att röra sig. Telefonen låg på fönsterbrädet, bildskärmen neråt, som om den skämdes för hennes blick. Inga meddelanden. Inga samtal. Det var som om världen gått förbi utan att märka henne. Som om hon själv blivit en skugga som smälter in i morgonens grå ljus.
Embla satte på vattenkokaren, tog av kappan långsamt, som om hon fruktade att skrämma tystnaden. Hon placerade skorna prydligt vid dörren, rättade till kragen på galgen. Hon slog på den gamla radion en programledare pratade om trafikstockningar, sedan om ett snöfall, sedan om en utställning på det lokala museet. Allt lät dämpat, som om det kom från vattnet. Hon tog en klunk av det för varmt teet, brände sig i munnen men svalde utan att göra minsta grimas. Hon gick fram till fönstret och tryckte pannan mot den kalla rutan.
Utanför föll snön fin, stickande, den landade på paraplyer, halsdukar, asfalt och försvann genast igen. En ung pappa i en mörk park justerade sin sons mössa med den omsorg som bara år kan ge. Äldre personer gick hand i hand, som om deras händer hade vuxit samman under årtionden. Någon rusade fram på den isiga trottoaren, någon skrattade med näsan i telefonen, någon stod stilla framför ett skyltfönster med julgransbelysning. Livet flöt på bullrigt, levande, likgiltigt. Förbi henne. Som ett tåg som gått iväg medan hon stod på perrongen och vågade inte hoppa på.
Han skrev inte.
Men hon tog en kvast och sopade golvet, trots att dammet nästan var borta. Hon ringde till sin moster lyssnade på berättelser om sommarstugan, grannen, ett nytt pajrecept. Hon vattnade den gamla kaktusen, kontrollerade noga att den inte hade börjat gulna. Hon bokade en tid hos läkaren en liten sak hon skjutit upp i månader. Hon kollade kvittona allt betalt, men hon satte ett kryss i sin dagbok. Hon tvättade en filt, tillsatte lite doftmedel så att hemmet doftade varmt och levande.
På kvällen tände hon ljus i alla rum. Inte för att hon var rädd för mörkret, utan för att huset då verkade levande fönstren glimmade och reflekterade i det blöta asfalten, som om de viskade: här finns någon. Här finns liv.
Embla såg sin spegelbild i glaset och tänkte: Han skrev inte. Men jag jag finns. Ingen ursäkt, ingen utmaning, bara en stilla sanning. Som ett ljus du tänder för dig själv, för att minnas att du fortfarande är här.
