Jag minns den tiden som om den vore en dimmig saga från en gammal by i Närke. Jag, då bara sjutton år gammal, bar namnet Rikrik, och min mor, som då hade femtiosex år, var för mig som en gammal, trötta ek. Mina jämnåriga grannar hånade mig och kallade min mor för den gamla damen, för i vår by trodde man att barn skulle födas när föräldrarna ännu var unga, både av naturen och av samhällets förväntningar.
När vi gick i samma årskurs på den lokala gymnasieskolan kom ofta vackra, unga föräldrar för att hämta sina barn. Efter mig följde min mor med sin knarrande käpp, och jag kände hur kinderna blev röda av skam. Så ofta sprang jag iväg från hemmet och gömde mig i skogen i veckor, medan min syster Märta ropade på mig att återvända och sluta bete mig så. Jag trodde att hon hade förolämpat mig, att hon hade gjort mig illa.
En dag kom jag hem och fann att Märtas mor var borta. Grannen, fru Berg, sade att Märta hade drabbats av ett hjärtstillestånd och låg på sjukhuset i Örebro, och att allt var mitt fel. Jag förstod då att ingen hade gjort något ont mot mig.
En iskall vinterdag fann Märta ett litet paket med ett barn i en skräpkorg på torget. Hon tog barnet hem, uppfostrade honom som sin egen son och gav honom hela sitt liv. De som hade lämnat barnet där lät det dö, men Märta vägrade låta sorgen vinna. Det var så hon blev så gammal när jag fortfarande var tonåring.
När jag insåg mitt misstag, sprang jag till sjukhuset där Märta låg, föll på knä, grät och kysste hennes händer, och bad om förlåtelse. Hon log och förlät mig, för han var ju ändå hennes son. Så har min minne av den tiden bevarats, en påminnelse om försoning och om hur kärlek kan växa ur den mest bittra kyla.
