Jag minns när min son, Rikard Svensson, bara var sjutton år och hans mamma, Karin, redan hade hunnit fyrasixtio. Alla hans kompisar i skolan hånade honom och kallade hennes mamma för den gamla damen, för i vårt samhälle förväntas man föda barn i ungdomen både av fysiologiska och sociala skäl.
När de unga, snygga föräldrarna kom för att hämta sina barn i skolan, gick han först fram med sin mamma, men efter honom kom hans gammelfarsa, knarrande och halt, och det var pinsamt för Rikard.
Rikard sprang ibland bort hemifrån och dröjde flera veckor ute. Hans syster, Märta, bad honom ständigt att återhämta sig och sluta bete sig så här, men han trodde att hon förolämpat honom djupt.
En dag kom han hem till lägenheten och märkte att Karin var borta. Grannen i källaren, fru Andersson, berättade att Märta drabbats av en hjärtinfarkt och låg på sjukhus, och att allt var hans fel, fast hon inte hade gjort honom någon illa.
En iskall vinterdag hittade Karin ett inlämnat paket med ett spädbarn i en soptunna. Hon tog barnet i sina armar, adopterade honom och uppfostrade honom som sin egen son. Rikards familj hade låtit barnet dö i avfallet, men Märta ägnade hela sitt liv åt den lille, vilket gjorde att hon verkade så gammal när Rikard fortfarande var tonåring.
Den unge sonen skämdes för sitt beteende, skyndade sig till sjukhuset, föll ner på knä, grät och kysste Märtas händer och bad om förlåtelse. Hon förlät honom genast, för han var ju hennes son.
