Jag minns hur livet flydde förbi som en skugga, så som man säger på landet när åren rinner förbi. En kväll när Marina Svensson redan hade dragit för gardinerna för att gå till sängs, knackade det plötsligt på dörren. Hon kastade på sig en tunn morgonrock och gick för att öppna. Bredvid henne följde hennes make Sten Andersson. På tröskeln stod den unga grannpojken Mikael Nilsson.
Farbror Sten, kom in en stund, sade Mikael med en vemodig röst. Min mamma har nåt hon vill säga er.
Sten tog på sig kavajen och gick med dem till Mikaels hem. På vägen muttrade han för sig själv:
Vad kan Maja kräva av mig nu?
När de kom in satte Sten sig på en stol vid Majas säng. Hon låg halvt upprätt på kuddar, blekt som en vinägg.
Det är inte länge kvar för mig, Sten, sa hon med svag röst. Jag måste berätta en hemlighet för dig
Sten såg förvånad på henne, utan att förstå vad som väntade.
Sten hade alltid varit en stolt man sedan ungdomen, men hans hjärta tillhörde bara en sin hustru Marina. De hade känt varandra sedan skoltiden, och deras kärlek hade aldrig falnat. Tillsammans hade de uppfostrat tre barn: bröderna Ivar och Mats samt den lilla dottern Tova, bara tre år gammal, med Marinas blå ögon och ett leende som spred värme i hela huset.
Stens händer var starka och arbetsamma; ingen i byn kunde mäta sig med hans skicklighet när det gällde snickeri eller jordbruk. Han arbetade hårt för att försörja sin stora familj, klä dem i nya kläder för tvåhundra kronor när butiken levererade, och köpa dyra parfymer från Stockholm när han hade möjlighet. På kvällarna stod han vid fönstret i sin vita skjorta, borstade Marinas långa hår till en strålkastande fläta, och beundrade hennes skönhet i lampljusets sken. Det fyllde honom med en inre fröjd.
Hemma var allt i ordning: frukost, lunch och middag stod alltid på bordet, trädgården var prunkande och barnen hjälpte till så gott de kunde. Sten var strikt men rättvis, lärde sina söner respekt för sin mor och att hålla ordning. Tova, som likt sin mor hade blå ögon, fick alltid sitta på hans axlar när de gick ut på torget, och ingen vågade säga något illa om henne.
Allt verkade fridfullt, men en dag uppstod ett gräl mellan Ivar och grannpojken Mikael. Ivar hade slagits med Mikael efter ett litet missförstånd, och Marina grät när hon såg sin son få kalla omslag. Sten gick till grannens gård där Mikael satt på trappsteg, dyster och besviken.
När Mikael såg Sten vände han bort blicken, men Stens medkänsla väckte en tröst i hans själ. Sten satte sig bredvid honom och sade:
Du får inte säga att du är skyldig, men du måste ta ansvar för dina handlingar.
Mikael nickade tyst, och Sten klappade honom på axeln. Sedan gick han tillbaka hem, men hans steg ledde honom genom den mörka skogen, där minnena om förlorade år återuppstod.
När de båda var arton år gamla hade de precis avslutat gymnasiet i Västerås. En gemensam studentfest organiserades för deras by och grannbygd, med bord fyllda av lemonad, kanelbullar och dans till gammal folkmusik. Alla var välklädda, men Marina såg särskilt strålande ut i sin vita spetsklänning med en fläta ner till midjan, kinderna rosiga som en sommardag. Sten lovade då sig själv att han alltid skulle älska henne, även om tiden och plikten påkallade honom att gå i värnplikt.
Ingen hade dock märkt att skolans rektor, Viktor Lindgren, sedan länge hade lagt märke till en flicka vid namn Alva, som också satt på festen. Hennes blick mötte Stens, och när kvällen gick mot sitt slut dansade de tillsammans en vals som om ingen annan fanns. Sten kände en oväntad värme i bröstet, men innan han hann säga något, ropade någon på honom att han måste bege sig hem.
När hösten kom och Sten skulle börja sin värnplikt, hörde han att Marina skulle gifta sig med en annan Viktor. Sten grät tysta tårar, och hon kom inte ens för att säga farväl. Vid bröllopet satt en vän till Marina, men inte Marina själv. På natten, när byn sjöng och dansade, smög sig Sten bort med en vän, men han minns inte vad som hände därefter.
Efter hans tjänstgöring skrev han sällan brev, bara till sina föräldrar, som berättade att Marina hade gift sig och att Maja hade flyttat till Stockholm för att studera. Ungdomen gled därmed bort som en blektad dröm. När Sten återvände till byn hade hans son Ivar redan fött en liten son, och en ny grönska spirade i hans hjärta.
Hur har du det, Marina? frågade han med skakig röst när han mötte henne, nu med graviditetens bukt i magen.
Bra, inget att klaga på, svarade hon. Men han fick snart veta att Viktor lever ett liv utan arbete, bråkar med sin fru och har förlorat sin lärartjänst. När Ivar föddes i Marinas famn, gick Viktor bort på en flodresa och återvände aldrig.
Sten gifte sig då med den änkan, som hade två barn, och tillsammans byggde de ett hus med sina föräldrar som hjälpte till med mark och byggmaterial. Handen som en gång hade sålt ved och byggt staket, lagade nu nya väggar i deras hem som doftade av sågspån. Marinas dotter Tova berättade att hennes syster Maja hade gift sig i staden, hade en son och ibland besökte de för att hälsa på.
Det gick inte långt innan Maja återvände till byn för gott; hennes man hade lämnat henne och hon kämpade med sin hälsa. Hon avundades fortfarande Sten för den kärlek han en gång haft till Marina, men han hade valt att gå vidare med sin nya familj, vars barn nu vuxit och bråkade ibland.
När vintern kom med snöstormar och byn låg under ett vitt täcke, avtog grälet mellan bröderna, men de undvek fortfarande varandra. Mikaels son, som hade blivit dyster och bekymrad, fick veta att Maja hade gått bort helt och hållet.
En kväll när Marina skulle gå till sängs, öppnades porten med ett gnissel och någon knackade på dörren. Hon kastade på sig sin morgonrock och gick förvånad mot dörren, med Sten tätt bakom sig. På tröskeln stod Mikael igen.
Farbror Sten, kom in, min mamma vill prata med er, sade han med en sorgsen ton.
Marina bjöd in dem, och Sten gick vidare till Maja som satt halvt upprätt på mjuka kuddar. Hon såg tunn och trött ut och tog en stol bredvid sig.
Jag har inte mycket kvar, Sten, började hon. Jag ska snart gå bort. Jag måste berätta en hemlighet för dig
Sten stirrade förvånat på henne medan hon fortsatte.
Jag ber dig, låt inte Mikael gå, min son, min vän, sade hon. Minns du natten efter avskedet? Det var jag som bar ditt barn i en hemlighet. Jag blev gravid och gifte mig med en annan, därför har vi aldrig kunnat mötas.
Hon brast tyst i tårar. Sten gick hem, förvirrad och sargad, som om en dimma lagt sig över hans liv. Kort därefter begravdes Maja med hela byn samlad. Efter begravningen tog han Mikael i handen och förde honom hem, förklarade att han inte fick gå till barnhem, utan de skulle uppfostra honom tillsammans. Så byggde de ett stort hushåll där Tova fick tre bröder som passade på henne, Sten arbetade i fältet, Marina tog hand om hemmet och bröderna hjälpte till efter skolan.
Sten accepterade att hans egen son, som nu liknade honom, skulle växa upp i samma miljö. Inspektioner och myndighetskontroller hörde de aldrig av, och han brydde sig inte om dem. Trots allt skulle han aldrig överge en pojke, oavsett om det var hans egen eller en främlings.
