SKA JAG GLÖMMA ELLER KOMMA TILLBAKS?
Märta, du blir den största fisken i mitt akvarium, sade min kära Patrik med självsäker röst.
Mina ögon blev stora som tallrikar.
Menar du allvarligt, Patrik? Jag vill vara din enda fisk, inte en av många Är du redan gift? Varför fick jag veta detta först när jag skulle åka till din hemby?
Nej, jag är inte gift, men Patrik började tveka.
Kom igen, låt mig höra hela sanningen, sa jag. Jag har faktiskt bestämt mig för att ta reda på hur svenska män verkligen är.
Förstår du, Märta, mina föräldrar har redan valt en brud åt mig. Jag kan inte gå emot dem. Vi kan bara ingå ett temporärt äktenskap, och du måste konvertera till vår trosuppfattning. Annars Patrik vände blicken mot flygplanets fönster.
Jag var i fjärde månaden av min graviditet och bleknade som en korg. Varför sa han allt detta när vi flög över fjällens toppar? Han hade ju haft massor av tid att förklara på förhand. Jag slog igen ögonen, andades djupt och försökte lugna mig. Jag ville inte hoppa ur planet, egentligen. Mina kollegor och släktingar hade varnat mig:
Låt dig inte dras med, Märta, i någon annan kultur. Deras religion och syn på kvinnor är annorlunda du riskerar att bita dig i armbågen.
Jag lyssnade inte, jag var helt ovetande. Jag är lärare på Högskolan i Stockholm och undervisar utlänningar i ryska. Jag behandlar alla studenter som vanliga elever. På hösten startade en ny kurs och bland studenterna var Patrik, en ovanlig ung man från en liten by i Norrbotten. Han var stilig, pigg och hade den där lekfulla twisten som bara en äkta norrman har.
Patrik bodde i ett studenthem, gick flitigt i föreläsningarna och var artig utan att göra en stor sak av det. En dag kom han fram till mig med en enkel fråga:
Lärare Märta, hur mycket kostar era extra lektioner?
Inga pengar. Vad behöver du? Du klarar dig fint svarade jag, utan att inse att jag just hade hamnat i hans finurliga nät.
Får jag bjuda in dig på en konsultation? flinade Patrik med glittrande ögon.
Om du insisterar, ja. Vad gäller konsultationen? svarade jag, helt ovetande om vad som väntade.
Relationer, sa han kort och koncist.
Samma kväll gick jag in i studenthemmets lilla rum där Patrik väntade ivrigt. Rummet såg ut som om det vore ett museum för gammal möbel: slitna soffor, smutsiga fönsterglas och ingen varmvatten. Men på ett litet bord stod en vas med en färsk ros, en ren tallrik med spelfrukt och en flaska vin. Jag tänkte: Det är tydligen någon har förberett sig.
Vi pratade om livet, studierna och hans föräldrar. Allt verkade helt anständigt. Men den kvällen började vår saga likt vilda hästar på en slätt: vi föll i avgrunden, steg upp mot himlen, och tiden försvann som en tunn dimma över fjällen.
Tio år senare vill jag inte gå igenom samma galna turbulens igen. Konsekvenserna av den passionerade förföljelsen är tunga, och jag hade inte behövt fastna så djupt i ett förhållande. Hela institutionen hade hört talas om vår affär, kollegorna rullade med ögonen och studenterna smög beundran bakom sina bänkar.
Märta, håll dig lugn. Sluta innan det är försent. Varför fortsätter du med Patrik? Han har massor av yngre kvinnor i hembygden. I Sverige kan man gifta sig redan vid 18, du är redan 27. Är du trött på våra män? ropade en kollega med en alkoholiserad make.
Åh, tjejer, jag skulle gärna ha känt den där intensiva passionen! drömde en annan singelkvinna.
Jag hade förlorat mig själv. Jag var redo att springa efter Patrik till världens ände inte till Norrland, utan till någon annan plats. På sommarlovet bestämde vi oss för att åka till hans familj. På planet började Patrik tala om mystiska saker: han tänkte göra mig till hans stora fisk, alltså sin primära fru i en sorts harem. Det skrämde mig och pressade mig.
Planet landade i Norrbotten. Vi möttes av Patriks vänner, alla solbrända och leende som om de väntat på oss. De tog oss till hans föräldrar. Jag fick ett varmt mottagande, men Patriks pappa och mamma förstod inte min svenska, så vi kommunicerade på engelska. I ett hörn satt en tonårsflicka, kanske runt femton år, iklädd tjocka kläder som döljde hennes ansikte.
Låt mig presentera Elin, vår dotter, sa Patriks far utan vidare. Jag ville falla genom golvet. Elin var ingen skönhetsdrottning jag är hög, har en väldig figur och ett oslagbart leende, men hon var bara femton år gammal. Jag var 27, hon var 15.
Jag återvände hem deprimerad. Ingen återvändo fanns, mitt barn var på väg. Så småningom bytte jag min färgglada garderob mot mörka, långa jackor och en slöja, bara behöll mascara och ögonpennor för att framhäva blicken. Jag gick med på ett tillfälligt äktenskap och konverterade till deras tro, för min man. Jag älskade Patrik och ville ge honom allt.
Sju år gick. Vi, Patrik, Elin, jag och våra barn flyttade till England. Jag har nu tre pojkar, Elin har två döttrar. Patrik försörjer familjen bra, men jag känner mig som en gammal älskarinna, en främling. Min svartsjuka mot den unga Elin är outtalad. När Patrik ser på Elin får mitt hjärta en knivig smärta. Jag kan inte längre acceptera detta. Jag ville fly från detta påhittade paradis men rädd för att förlora mina söner.
Till sist tog jag ett djärvt steg och pratade med Patrik om att återvända hem till Sverige.
Märta, vad saknar du?
Förlåt, Patrik, du förstår aldrig min själ. Släpp mig, snälla tårarna kvävde mig.
Okej, bo hos dina föräldrar. Barnen och jag kommer att sakna dig. Kom tillbaka snart, lovar jag klappade han mig ömt på axeln.
En månad senare flög jag hem.
Två långdragna år har gått sedan dess. Jag pratar med barnen och Patrik i telefon. Elin har fött en son. Mina killar växer, minns mig. Jag är förvirrad, saknar, gråter och flyger ingenstans.
