En ensam gammal kvinna matar en hemlös hund, och vad som händer efteråt förbluffar henne helt.
Majken Andersson bor i utkanten av den nästan glömda byn Sörby, som ligger i ett lugnt hörn av Västergötland. Huset är gammalt med flagnande fönsterluckor, en vildvuxen trädgård och en tystnad som ekar mellan väggarna. Efter att hennes man gick bort och barnen flyttade till Göteborg har vardagen blivit en monoton blandning av kaffe, stickning, odling och kvällspromenader med radiosändningarna på Sveriges Radio.
En höstdag, när himlen är grå och löven faller som sotade brev, ser hon en skugga bakom staketet. Det är en hund tunn, smutsig, med synliga revben och ögon som bär på någon dold mänsklighet. Den skäller inte, den gnäller inte den bara tittar.
Majken ger den en bit kall mat och en skiva salami. Hunden närmar sig försiktigt, äter allt och går sedan sin väg. Nästa dag återvänder den, och sedan återkommer den igen och igen.
Hon döper den till Loke, fastän den ser mer ut som en vandringslöpare än en kung. Dag för dag börjar hunden lita på henne den svansviftar, gnider sig mot hennes hand och följer henne ända till brunnsvattnet.
En natt hör hon ett högt skällande. Hon går ut på gården Loke springer vilt runt ladan. När hon närmar sig hör hon ett ljud. Någon är där. Hon tar sin ficklampa, öppnar dörren och nästan svimma. I mörkret sitter en pojke, smutsig, mager, med en trasig jacka och rädda ögon.
Snälla, slå inte ner mig viskar han.
Det visar sig vara en pojke som rymt från ett barnhem. Han har flytt från en grym pedagog. Loke hade funnit honom i skogen, delat med sig av det han hittat, värmt honom med sin kropp och lett honom till någon som verkade vänlig.
Majken tvekar inte hon gömmer pojken. När polisen kommer, kallad av grannarna på grund av skällandet och ljuset, lämnar hon inte ut honom direkt. Efter ett samtal med den enda polis på posten får hon veta att han har varit saknad länge, och att hans tidigare vårdgivare redan har avskedats. Pojken blir placerad i ett nytt adoptivhem, men innan han går säger han:
Nu är du min mormor Får jag skriva till dig?
Loke blir kvar. Nu är han inte längre en hemlös hund han är husets egentliga herre.
Sedan har Majken åter en familj en trofast hund, brev från barnbarnet varje vecka och den känslan att livet, precis som en hundsvans, kan vända sig oväntat och ändå ge glädje.
