Kära dagbok,
Idag vaknade jag till att min fru, Sofia, ropade: Ska du ta med väskan nu? Jag stirrade förvånat på henne, som om hon föreslog att vi skulle packa för en flytt på ett ögonblick. Jag svarade bara Ta den då! och kände hur min irritation bubblade upp vem tror hon att hon är? Jag gick ner till hallen, slog mig ner på den slitna mattan och försökte låtsas som om allt var i sin ordning, men ett litet mörker sänkte sig över mig.
Senare på kvällen kom den där skrämmande nyheten: Vi väntar barn! sa jag med en blandning av förtjusning och rädsla, och tittade på Lennart, vår kollegor på anatomin. Är du inte glad, min kärlek? frågade jag honom med fjärilar i magen.
Jag, Ingrid, hade börjat på yrkeshögskolan i Umeå i tredje året. Tillsammans med min klasskamrat Viktor. Vår utbildning hade dragit oss från vårt lilla hem i Västergötland. Vår far, en före detta soldat, hade blivit förflyttad till en annan garnison, och familjen hade följt med. Min pojkvän försvann dock spårlöst när vi flyttade han lämnade oss utan ett ord, tog med sig sina papper från sista året på vår sjuksköterskeutbildning och försvann från alla telefonlinjer.
Mitt liv förändrades när en charmig anatominlärare, Lennart Yuryevich, började ge mig små, vänliga tecken. Jag hade alltid varit snabb på att lösa problem med min lockiga hjässa, men nu var jag tvungen att tänka på hur jag skulle föra mitt lilla liv tillbaka till föräldrarna utan att deras förväntningar krossades. Min framtid och deras drömmar hängde på en tunn tråd.
Det var en märklig tid när jag, med en själslig styrka, insåg att mitt eget barn var min enda räddning. Jag kunde inte längre bära på tanken att en annan familj skulle tvinga mig att skämmas för att jag hade med mig ett extra mun i min rygg.
Jag beslutade mig för att börja en hemlig relation med den gifte Lennart. Han verkade inte bry sig så mycket om preventivmedel kanske ville han bli far? Jag tänkte: Okej, Lennart, jag ska göra dig till en lycklig pappa! och började planera.
Efter en och en halv månad kunde jag äntligen avslöja den glada nyheten för honom: Barnet är på väg, kanske till och med kom- och gå- i sjunde månaden. Jag föreställde mig hur våra vänner skulle reagera, men jag hade inga svar att ge. Jag bestämde mig för en enkel middag i den lilla lägenheten jag hyrt av en ensam mormor för en symbolisk summa en slant på 300000 SEK per år, vilket för en student är en hel del.
Mormor var en livlig dam som inte hindrade mina möten med Lennart. Hon nöjde sig med att få betalt för el och lite fika på köpet. Livet för en pensionär är inte alltid lätt, särskilt när man måste hålla koll på mediciner och dyra recept.
När Lennart tog en klunk vin och jag knappt drack ett glas, räckte jag honom ett positivt graviditetstest precis som i de där TV-serierna och sa: Vi får barn! Är du inte glad? Istället för en romantisk dans eller ett frieri svarade han kallt: Jag är inte redo. Jag blev förvånad. Redo till vad? frågade jag. Till barnet, svarade han. Jag skrattade nervöst och sade: Alltså, du var alltid redo som en scout, men nu är du bara? Lennart såg bara bort och gick.
Jag ropade efter honom, men det var som att ropa i en tunnel. Skumt, du är ju en skitlärare! skrek jag efter honom ibland låter man sina svordomar låta som en gammal svensk sång.
Det var inte att Lennart var en ondskefull man, bara att han var ofrivillig i sin fertilitet. Han hade haft påssjuka som barn, vilket gjort honom sterilt. Han mindes också min tidigare förälskelse med Viktor, så pusslet föll på plats.
Min mamma hade också känt av fertilitetsproblem under sina yngre år, och min pappa, som led av cancer, hoppades fortfarande på ett barnbarn. När hans sjukdom förvärrades bestämde Lennart och jag att låta honom gå i frid, för kunskap om deras problem bara ökade sorgen.
Vår relation gick rakt upp och ner. Lennart älskade mig, och jag litade på honom. När jag berättade om min graviditet minskade hans intresse för mig snabbt. Jag undrade hur jag skulle förklara för honom att jag var ensamstående mamma.
Till slut började jag jobba på en vårdcentral, svara i telefon till patienter. Jag sparade av en del av de 30000 SEK jag fick varje månad, plus föräldrapenning och barnbidrag. Jag fortsatte studera på distans och planerade att bli barnskötare. Min dotter, en liten rosa flicka, föddes utan kräkningar och vi fick en fin liten barnvagn.
Jag besökte min farfar Yurri ofta; han var så glad över att få se sin lilla barnbarn och bjöd på färska bär som jag annars inte hade råd med. När tiden för förlossning kom, kom han med en gammal rullator, men ändå med ett leende och lovade att inte lämna mig ensam.
När min farfar gick bort när flickan var sex månader gammal, var jag på hans begravning. Jag kände mig tvungen att vara där, men ingen bjöd in mig. En gammal barnvårdare avslöjade sanningen om varför jag hade kommit att Lennart hade gömt något. Jag försökte gå ombord på bussen till begravningslunchen, men dörren stängdes åt mig och den körde iväg utan mig.
Jag hade ändå samlat några pengar: de 30000 kronorna, föräldrapenning och barnbidrag räckte för att klara mig. Jag fick ett jobb på en vårdcentral, där jag svarade i telefon. Min dotter gick till en barnkrubb, och efter ett år blev Sofia, min svägerska, också gravid Lennarts spermier hade återvänt till livet på något sätt.
Nu sitter jag här med en liten pojke i famnen, en fantastisk liten människa, och livet känns som en solig sommardag i april. Ibland tänker jag tillbaka på den där dagen då Sofia frågade om väskan, men jag låter inte det förstöra min glädje. Jag har lärt mig att även om livet är fullt av oväntade vändningar och svåra beslut, så är kärleken och ansvarstagandet det som håller allt ihop.
Det är allt för idag. Tack för att du lyssnade, kära dagbok.
