Lars, du har verkligen gått över styr i din ålder! Du har redan barnbarn som går i skolan, och nu ska du gifta dig? hörde jag min syster säga när jag berättade att jag tänkte gifta mig.
Och var skulle jag då gå? Om en vecka ska jag och Tobias gå i bänk, så jag funderade på hur jag skulle låta systern veta det. Självklart kommer hon inte på ceremonin vi bor på varsin ände av landet. Dessutom är vi i sextioårsåldern och har ingen lust att hålla stora, skrikiga fester med Ursäkta!rop. Vi skriver under tyst och sitter bara vi två.
Jag skulle kunna avstå helt, men Tobias insisterar. Han är som en ryttare i mitt huvud: han öppnar dörren till trapphuset för mig, räcker fram handen när jag går av bilen och hjälper mig med jackan. Han vill inte leva utan att ha sin egen stämpel i mitt liv. Så han säger: Är jag bara en ung kille eller vad? Jag vill ha ett seriöst förhållande. Och för mig är han verkligen en ung kille, även om hans hår är blekt.
På jobbet får han bara bli tilltalad med förnamn och efternamn. Där är han strikt och allvarlig, men när han ser mig känns det som om han drar av fyrtio år. Han kramar mig och börjar snurra mig på gatan. Jag blir rörd men också generad. Jag säger: Folk kommer att titta och skratta. Och han svarar: Vilka folk? Jag ser bara dig. När vi är tillsammans känns det som om vi är de enda på hela planeten.
Jag har fortfarande min syster som måste få veta allt. Jag var rädd att Alva, liksom många andra, skulle döma mig, men jag behövde hennes stöd allra mest. Till slut samlade jag mod och ringde.
Larsååå, sa hon med en skarpsynt röst när hon fick höra att jag skulle gifta mig, ett år har gått sedan vi begravde Inga, och du har redan hittat en ersättare!
Jag visste att nyheten skulle chocka min syster, men jag hade inte räknat med att mitt avlidna äkta makar skulle bli orsaken till hennes förargelse.
Alva, jag minns, avbröt jag henne. Vem bestämmer de här tidsramarna? Kan du ge mig ett nummer? När är det okej att bli lycklig igen utan att bli dömd?
Alva tänkte efter:
Tja, för att det ska kännas anständigt bör du vänta åtminstone fem år.
Så jag ska säga till Tobias: förlåt, vänta fem år och jag ska bära sorg ett tag till?
Alva höll tyst.
Och vad hjälper det? fortsatte jag. Tror du att ingen kommer att kritisera oss om fem år? Någon kommer alltid att vilja snacka, men ärligt talat bryr jag mig inte om dem. Din åsikt betyder dock mycket, så om du insisterar så drar jag ner bröllopet.
Jag vill inte vara den stränga, men gifta er redan idag! Jag förstår inte er, jag stödjer er inte. Du har alltid varit så självständig, men jag trodde inte du skulle överleva så här långt i åldern. Ha lite samvete och vänta åtminstone ett år till.
Jag gav inte upp.
Så du säger, vänta ett år. Men om vi bara har ett år kvar att leva, vad då?
Systern flämtade.
Gör vad du tror är rätt. Jag förstår att alla vill vara lyckliga, men du har levt lyckligt i så många år…
Jag skrattade.
Alva, menar du allvar? Du har trott att jag var lycklig hela tiden? Jag tänkte så, men nu inser jag vad jag egentligen var: en arbetsnarkoman. Jag hade ingen aning om att det fanns ett annat sätt att leva, ett liv med glädje!
Inga var ett gott människa. Tillsammans fick vi två döttrar och nu har jag fem barnbarn. Han lärde mig alltid att familjen är det viktigaste. Jag hade aldrig protesterat. Först jobbade vi hårt för vår egen familj, sedan för våra barns familjer, och slutligen för barnbarnen. När den äldsta dottern gifte sig hade vi redan en sommarstuga, men Inga ville expandera och föda kött till barnbarnen.
Vi hyrde en hektar mark och bar ett ok på våra axlar i flera år. Han skaffade boskap som vi hela tiden fick mata. På natten gick vi tidigt upp, ofta redan klockan fem, och levde nästan uteslutande på gården, bara reste in till stan när det var nödvändigt. Jag hittade sällan tid att ringa vänner, och de skämtade om sina resor: någon kom hem med barnbarn från havet, någon gick på teater med sin man. Själv har jag knappt hunnit gå i teater eller ens i affär.
Det var dagar då vi fick gå utan bröd i flera dagar för att boskapen knöt oss fast. Det enda som gav styrka var att barnen och barnbarnen var mätta. Den äldre dottern bytte ut bilen tack vare vår gård, den yngsta renoverade lägenheten så våra mödor var inte förgäves. En gammal kollega kom på besök och sa:
Lars, jag kände först inte igen dig. Jag trodde du var ute och njöt av frisk luft, men du ser knappt levande ut! Varför torterar du dig själv?
Vad annat kan jag göra? Barnen måste ha hjälp, svarade jag.
Barnen är vuxna, de klarar sig själva, du borde leva för dig själv.
Jag förstod då inte vad leva för mig själv innebar. Idag vet jag att man kan sova hur mycket man vill, gå lugnt i affären, gå på bio, simma, åka skidor. Ingen lider av det. Barnen är fortfarande trygga, barnbarnen hungrar inte. Men viktigast är att jag har lärt mig att se vanliga saker med nya ögon.
Tidigare, när jag samlade nedfallna löv i säcken på sommarstugan, klagade jag över hur skräpigt det var. Nu ger löven mig glädje. Jag trampar i parken, kastar löven med foten och njuter som ett barn. Jag har lärt mig älska regnet, för nu behöver jag inte föra in getter under taket, utan kan bara titta på det från ett mysigt kaféfönster. Jag har börjat märka hur fantastiska molnen och solnedgångarna är, hur skönt det är att gå på krispig snö. Jag ser hur vacker vår stad egentligen är, och allt tack vare Tobias.
När min fru gick bort var jag i ett drömtillstånd. Det hände plötsligt: hon fick en hjärtinfarkt och dog innan ambulansen hann fram. Barnen sålde genast gården, sommarstugan och flyttade mig tillbaka till stan. De första dagarna gick jag som en galning utan att veta vad jag skulle göra. Jag vaknade som vanligt klockan fem, gick runt i lägenheten och undrade vart jag skulle ta vägen.
När Tobias kom in i mitt liv minns jag hur han först tog mig med på en promenad. Han visade sig vara grannen och en bekant svärson, hjälpte oss med att flytta saker från sommarstugan. Han erkände senare att han först inte hade någon särskild avsikt, men såg mig som en förlorad, dimmig person och kände medlidande. Han sa att han förstod att jag var levande och energisk, bara behövde en liten knuff ur depressionsfällan. Vi gick till en park, han köpte glass, och sedan föreslog han en promenad till dammen för att mata änderna. Jag hade hållit änder på gården, men aldrig haft tid att bara titta på dem. De var så underhållande, kastade bröd och snurrade runt!
Det är otroligt att man bara kan stå och titta på änder, erkände jag. Tidigare hade jag ingen tid att njuta av dem, bara mata och rengöra.
Tobias log, tog min hand och sa: Vänta, jag ska visa dig massor av nya saker! Du kommer att känna dig född på nytt.
Och han hade rätt. Som ett barn öppnade jag varje dag världen på nytt, och han blev min nya glädjekälla. Jag minns inte exakt när jag insåg att jag behövde Tobias, hans röst, hans skratt, hans lätta beröring. Men en dag vaknade jag och insåg att allt runt mig känns äkta, och utan honom kan jag inte fortsätta leva.
Mina döttrar protesterade mot vårt förhållande, sa att jag förrådde min avlidna frus minne. Det var smärtsamt, jag kände mig skyldig inför dem. Tobias barn däremot blev glada och sade att de nu hade en fridfull far. Allt som återstod var att berätta för systern, och jag skjöt upp det så länge jag kunde.
När skriver ni upp er? frågade Alva efter vårt långa samtal.
På fredag, svarade jag.
Vad kan jag säga? Lycka och kärlek i ålderdomen, svarade hon torrt och gick.
På fredagen köpte Tobias och jag mat för två, tog på oss finare kläder, beställde en taxi och åkte till vigseln. När vi steg ur bilen blev jag förvånad: vid ingången till vigselrummet stod mina döttrar med sina svärdöron och barnbarn, Tobias barn med sina familjer, och viktigast av allt, min syster! Alva höll en knippa vita rosor och log genom tårarna. Tova! Kom du med mig? kunde jag inte tro mina ögon.
Jag måste ju se vem jag ger bort dig till, skrattade hon.
Det visade sig att under dagarna fram till bröllopet hade alla bokat ett bord på ett café och planerat att samlas.
Några dagar senare firade vi vårt bröllopsjubileum. För alla är Tobias nu en egen människa. Jag kan fortfarande inte tro att allt detta händer mig: jag är så otroligt lycklig att jag nästan blir rädd för att tappa den känslan.
