Jag, Erik Andersson, föddes i en liten by i Södermanland. Nu är jag tvåtjugofyra år gammal och har precis förlorat både min far, Göran, och min mor, Anna. Deras begravningar var enkla; knappt någon släkt kom, trots att de hade många bröder och systrar.
När ceremonin var över skyndade alla släktingar iväg med sina egna ärenden. Må Gud vara med dem! Jag bestämde mig för att lämna den smärtsamma minnena bakom mig och resa bort.
Hemstaden hade aldrig varit bra för mig. Redan i gymnasiet blev jag utnyttjad av klasskamrater. Efter studierna och första jobbet var jag alltid den som får stå för smällen inför cheferna. Jag tänkte efter ett tag och bestämde mig för att pröva lyckan någon annanstans. Jag sålde föräldrahemmet och flyttade mot kusten i Skåne, där jag köpte en liten tomt och byggde ett hus på 150 kvadratmeter.
När bygget var klart fotograferade jag huset och lade upp bilderna på olika sociala plattformar. Under byggtiden ringde jag många släktingar för råd, men de svarade att de inte visste nåt. Ingen hjälpte mig, inte ens med ett enkelt tips.
När sommaren kom började släktingarna ringa och säga att de ville tillbringa semestern vid havet och frågade om de fick bo i mitt hus. Jag kunde ha tackat ja, men varför?
När föräldrarna begravdes hann släktingen inte komma, och jag fick ingen ekonomisk hjälp. De sade att de knappt klarade sig själva. Nu ville de komma till mig för en dyr semester, vilket kändes som en förolämpning.
Den där sommaren insåg jag att jag hade en stor familj som älskade mig och längtade efter mig. Till och med gamla klasskamrater skrev till mig, berömde mig och ville komma på besök.
Jag tröttnade på deras hyckleri. Jag skrev på sociala medier att det var min oskyldiga dröm eller så kallat. Sedan postade jag en bild på den gamla ladan och påstod att jag hade förlorat alla pengar på föräldrarnas hus och bara kunde köpa den lilla lador. Jag skrev att jag såg fram emot besök och kanske lite hjälp med reparationerna. När jag gjort det försvann släktingarna och vännerna igen. De hade akuta ärenden och, som det visade sig, var alla lika fattiga som möss i en kyrkogård.
Nu funderar jag: varför är människor så dubbla och världen så hård? Jag ligger på stranden och låter solen värma mig, funderar på att lägga upp fler bilder på min hemsida. Men jag har bestämt mig för att inte längre vinka med den röda flaggan framför tjurens nos för att väcka avund. Kanske nästa år visar jag ett riktigt foto på mitt hus och ser hur min familj mår på riktigt.
Livet har lärt mig att äkta stöd och vänskap inte kan köpas för pengar; de växer fram ur genuin omtanke och är den rikedom som verkligen betyder något.
