Jag är 47 år gammal. Jag är en helt vanlig man, kanske snarare en grå mus i folkets ögon. Jag är ingen skönhetsikon och har inte någon fantastisk figur. Jag är ensamstående, har aldrig varit gift och har ingen lust att gifta mig jag ser män som stora katter som bara vill ligga på soffan och slappa. Dessutom har ingen någonsin föreslagit ett äktenskap eller ett förhållande. Mina föräldrar är pensionärer som bor i Luleå. Jag är deras enda barn, utan syskon. Jag har kusiner, men har ingen kontakt med dem och vill inte ha det.
Jag har bott och jobbat i Stockholm i femton år. Jag arbetar på en myndighet, och varje dag är det jobbhemjobb. Jag bor i en vanlig flerbostadshus i ett förortsområde. Jag är grinig och cynisk, och har ingen kärlek för någon, inte ens för barn. På nyår reste jag till Luleå för att hälsa på föräldrarna jag kommer dit en gång om året. I år åkte jag dit igen, kom hem och bestämde mig för att tvätta kylskåpet. Jag ville kasta alla gamla frysvaror köttbullar, köttfärsbiffar som köpts men aldrig använts. Jag packade allt i en låda och gick för att slänga den. Jag tryckte på hissknappen och i hissen stod en pojke på ungefär sju år. Jag hade sett honom några gånger med sin mamma och ett spädbarn. Jag tänkte först att han bara var nyfiken, men han stirrade på lådan. När vi gick ut mot skräpkontainern följde han efter mig och med en blyg röst frågade han: Får jag ta något? Jag svarade att det bara var gamla grejer, men sedan tänkte jag att han kanske behövde något och lät honom ta dem. När jag redan var på väg bort vände han sig om och samlade försiktigt ihop paketet, tryckte det mot bröstet. Jag frågade var hans mamma var. Han svarade att hon var sjuk och att hans lillasyster också var sjuk och att han inte kunde stå upp själv. Jag vände om och gick hem. Jag satte på spisen och lagade middag.
Jag satte mig ner, tänkte, och pojken fastnade i mitt huvud. Jag har aldrig varit nådig eller känt någon vilja att hjälpa, men något rörde mig. Jag sprang snabbt till köket och tog det jag hade kvar att äta: korv, ost, mjölk, kex, potatis, lök och till och med en bit kött från frysen. Jag gick tillbaka till hissen och insåg att jag inte ens visste på vilken våning de bodde. Jag vet bara att de bor högre än jag. Jag började gå upp våningsvis och lyckades efter två våningar öppna dörren till pojkens lägenhet. Först förstod han inte, men sedan lät han mig gå in utan protest. Lägenheten var spartansk men väldigt ren.
På sängen låg en ung kvinna, krökt, med ett litet barn vid sidan. På bordet stod en balja med vatten och trasiga trasor tydligt sjukdomssymptom. Flickan sov, men hennes bröst verkade vara inflammerade. Jag frågade pojken om det fanns tabletter. Han visade mig några gamla, föråldrade piller som nog borde ha kastats. Jag gick fram till kvinnan, rörde vid hennes panna som var het. Hon öppnade ögonen och granskade mig med en förvirrad blick, sedan reste hon sig hastigt och ropade: Var är Anton? Jag förklarade att jag var grannen. Jag frågade om deras symtom och larmade ambulansen. Medan de väntade bjöd jag på te och korv. Hon åt utan att tveka, så hungrig var hon. Hon ammade fortfarande barnet.
Läkarna kom, undersökte och skrev ut en massa mediciner och injektioner till flickan. Jag gick till apoteket och köpte allt, och till en butik för att köpa mjölk och diverse barnmat. Jag köpte också en leksak en lustig, citronfärgad apa bara för att jag aldrig har köpt presenter till barn tidigare.
Kvinnan hette Tuva, hon var 26 år gammal. Hon hade bott i Norrköping, men på utkanten av staden. Hennes mamma och mormor var från Stockholm, men mamman hade gift sig med en man från Norrköping och flyttat dit. Hon jobbade på en fabrik, medan maken var tekniker. När Tuva föddes fick hennes pappa en elektrisk olycka på jobbet och dog. Mamman blev ensam med barnet, utan arbete och utan pengar. Vänner och bekanta hjälpte, men ekonomin var knappa. När Tuva var femton fick hon veta av mormor att hennes mamma hade dött av tuberkulos. Mormor var tyst, girig och rökte mycket.
När Tuva var sexton började hon jobba i en närbutik, först som påsepackare och sedan som kassörska. Ett år senare dog mormor och Tuva blev ensam. Vid arton år hade hon en pojkvän som lovade att gifta sig, men när hon blev gravid försvann han. Hon fortsatte att jobba hårt, sparade pengar eftersom ingen kunde hjälpa henne. När hon födde ett barn började hon lämna barnet ensam i lägenheten och tvätta trapphusen. Någon år senare, när hon återvände till butiken där hon jobbade, blev hon utsatt för våld av butikschefen som hotade att avskeda henne om hon inte lydde. När han fick reda på att hon var gravid gav han henne 10000 kronor och bad henne att försvinna.
Det var hennes historia som hon berättade för mig den kvällen. Hon tackade mig för allt och sade att hon skulle betala tillbaka med städning och matlagning. Jag avböjde hennes tacksamhet och gick hem. Jag låg vaken hela natten och funderade på varför jag lever, vad mitt liv egentligen betyder. Jag tänkte på mina föräldrar som jag sällan ringer, på min ovilja att bry mig om någon, på de pengar jag samlat men ingen att spendera dem på. Och så kom en främlings liv in i mitt, någon som saknar mat och medicin.
På morgonen kom Anton, kastade en tallrik med pannkakor på min dörr och sprang iväg. Jag stod i dörröppningen med tallriken i handen, kände värmen från de nygräddade pannkakorna som om de smälte mitt hjärta. En blandning av tårar, skratt och hunger sköljde över mig på en gång.
Inte långt från mitt hus ligger ett litet köpcentrum. Ägaren av en barnbutik, som inte riktigt förstod vilken storlek jag behövde, erbjöd sig att följa med mig på en shoppingtur. Antagligen blev hon imponerad av min vilja att hjälpa eller bara såg en chans att sälja mer. Inom en timme hade vi fyra stora påsar med kläder till både flicka och pojke, ett täcke, kuddar, sängkläder, mat och till och med vitamintabletter. Jag köpte allt, kände mig plötsligt meningsfull.
Det har nu gått tio dagar. De kallar mig moster Rita. Tuva är en riktig hantverkare. Min lägenhet har förvandlats till ett mysigt hem. Jag har börjat ringa mina föräldrar och skickar SMS med orden VÄLKOMMEN till sjuka barn. Jag förstår inte hur jag kunde leva så här förut. Varje kväll springer jag hem från jobbet, för jag vet att någon väntar på mig. På våren ska vi alla åka tillsammans till Luleå med tåg. Biljetterna är redan köpta.
