Du är bara en feg jävel! Mikaels röst ekar genom hela lägenheten, studsar i den trånga korridoren. Du sitter på min hals, drar på mina pengar och kan inte ens diska själv!
Signe kryper ihop på soffan, torkar tårarna med handflatan på baksidan av handen. Sminket smetar sig över kinderna och förvandlar ansiktet till en sorgsen mask.
Jag blir också trött! Du förstår inte hur tungt det är för en kvinna att driva hushållet!
Vilket hushåll? Här finns inget hushåll! Mikael slänger en smutsig tallrik på golvet. Skärvorna sprids som en handfluga över linoleumet. Det är bara kaos överallt! Jag sliter som en förbannad på fabriken, kommer hem och det är som en grisgrop!
Alva, fjorton år gammal, spänner sig mot väggen i sitt lilla rum och försöker inte andas. Sådana bråk händer nästan varje kväll, men hon kan ändå inte vänja sig vid dem.
Du älskar mig inte! Du är bara kritisk! modern skriker hysteriskt. Jag har aldrig älskat dig! Jag gifte mig av medlidande!
Ja, definitivt inte för din lathet! Andra fruar jobbar, uppfostrar barn, och du? Du sitter framför TV:n från morgon till kväll!
Alva trycker händerna mot öronen, men orden tränger ändå igenom, gräver sig fast i hennes medvetande och lämnar smutsiga spår. Hon hatar de här kvällarna. Hatar sin mors hjälplösa skrik och sin fars rasande vrål. Hatar sig själv för att hon inte kan förändra någonting.
Jag orkar inte längre! skriker Mikael, och något tungt krossas mot golvet. Nu får jag nog! Jag är trött på att vara er mjölkkaka!
Mikael går in i sovrummet. Ett skåp gnisslar. Sedan följer ett långt tystnad, bara brustna snyftningar från modern bryter den. Alva öppnar försiktigt dörren till sitt rum och kikar ut i korridoren.
Mikael drar en gammal sportväska full med grejer ur sovrummet. Hans ansikte är rött, kinderna svullnar. Han undviker att titta på dottern när han passerar.
Vart är du på väg? Signe hoppar upp från soffan, sminket rinner nerför kinden. Mikael, vänta!
Jag har fått nog. Jag går.
Du kan inte! Vi har ett barn!
Alva får bo hos dig. Så får du klara dig själv med alla problem. Kanske inser du äntligen att du måste börja jobba!
Mikael smäller dörren hårt bakom sig. Signe faller ihop på golvet i korridoren och ylar av hjälplöshet. Alva rusar fram, sätter sig på knäna bredvid henne.
Mamma, mamma, lugna dig
Han har lämnat oss! modern greppar Alvas axlar, trycker ansiktet mot hennes bröst. Han har lämnat oss, förstår du? Hur kan man överge sin familj? Hur kan man överge sin fru och dotter?
Alva smeker moderns trassliga hår, håller tårarna tillbaka. Fadern är borta. Han tog helt enkelt sin väska och gick, lämnade dem ensamma i den unken lägenheten. Alva kramar sin mamma hårt och i det ögonblicket känns fadern som ett monster. Hur kunde han göra så?
Åren flyger förbi snabbare än Alva kan föreställa sig. Femton, sexton, sjutton, arton. För varje år ser hon tydligare det som tidigare gömde sig bakom ett barnsligt okunnande.
Modern arbetar inte alls. Hon vaknar runt middagstid, brygger te, sätter sig framför TV:n och sitter där till sent på kvällen. Alva kommer hem från skolan lägenheten är smutsig. Diskhögen i kranen, damm på möblerna, tvätt som inte är tvättad.
Mamma, varför tvättar du inte ens disken?
Jag är trött. Huvudet värker.
Du har ju suttit hemma hela dagen!
Ska du säga åt mig mer? Signe biter ihop läpparna, blir som ett sårat barn. Jag är din mamma!
Alva lär sig att tiga. Hon lär sig att komma hem från skolan och genast börja med hushållssysslorna. Laga middag, städa, tvätta. På helgerna delar hon ut flygblad vid Tcentralen trehundra kronor per pass. Sen får hon ett extrajobb på ett café servitris på kvällar och helger.
Pengarna går till mat, hyra, några små nödvändigheter. Modern sträcker sig efter nästa hög med sedlar, rynkar pannan om summan känns otillräcklig.
Du måste tjäna mer, Alva. Vi har inte råd.
Mamma, jag pluggar fortfarande. Jag jobbar femton timmar i veckan.
Så vad? Jag var gift i din ålder.
Alva biter sig i läppen tills den blöder. Ja, gift. Med en man som försörjde henne medan hon låg på soffan.
Efter skolan går Alva på deltid på universitetet heltidsstudier räcker inte ekonomiskt. Hon måste jobba ännu mer. Hon får ett jobb på en restaurang med bättre dricks. Benen värker efter varje skift, ryggen värker, men hon fortsätter. Vad annat finns att göra?
Gör något gott till middag, säger Signe utan att släppa fjärrkontrollen. Jag är trött på dina makaroner.
Mamma, jag går till jobbet om en halvtimme.
Du hinner. Jag sitter ensam hela dagen, ge mig något ordentligt att äta.
Alva kokar borsjtj i halvsex på morgonen innan jobbet. Hon lämnar grytan på spisen. Modern värmer upp den till lunch och sjunker tillbaka i TV:n utan att diska.
En dag pratar Alva med restaurangens administratör, Olja.
Hör du, din mamma skulle kunna jobba som städerska hos oss? frågar Olja. Vi har en ledig plats, betalar bra, flexibla tider.
Alva rycker till sig örat.
På riktigt? Det vore fantastiskt!
Ge mig hennes nummer, så ringer jag.
Hemma berättar Alva försiktigt om möjligheten. Signe rycker på näsan, som om dottern hade kommit med något rutten.
Städerska? Är du allvarlig?
Mamma, det är ett vanligt jobb. Betalar bra och tiderna passar.
Jag ska inte sopa golven!
Men vi klarar knappt av räkningarna! Om du hjälpte lite
Jag är trött hemma! Signes röst når ultraljudsnivå. Jag har svårt att gå upp ur sängen! Jag har högt blodtryck!
Blodtrycket beror på att du inte rör på dig!
Hur vågar du tala så till mig? Jag födde dig, och du
Alva knyter nävarna så att det gör ont, naglarna gräver sig i handflatorna. Födde. Är det nu hennes ursäkt för allt?
Olja lyckas till slut få Signe att gå på en intervju. Modern går med motvilligt, för Alva hänger på som en rovfågel och låter henne inte tacka nej. En vecka jobbar hon, återvänder med surt ansikte, rynkar näsan vid varje omnämnande av arbetsuppgifterna.
Det är bara en mardröm! Smuts överallt! De vill att jag ska städa allt!
Mamma, du är ju städerska. Det är meningen med jobbet.
Det är jobbigt. Ryggen värker, benen svullnar.
På åttonde dagen går Signe inte till jobbet. Hon stänger av alarmet och sover till lunch. Olja ringer och ber om ursäkt för att de har avskedat Signe.
Alva, förlåt. Jag trodde att
Det är lugnt. Tack för att du försökte hjälpa.
Andra gången hittar Alva ett jobb åt sin mamma som försäljare i en grönsaksstånd. En bekant butikschef söker någon på kort varsel. Signe tackar ja, men efter tre dagar lämnar hon med ett brev om att det är för kallt, kunderna är sura och lönen är liten.
Mamma, du har inte ens fått din första lön!
Jag kan inte! Jag klarar inte, hör du? Du förstår inte hur tungt det är för mig! Jag har blodtrycket!
Alva får en våg av raseri, klättrar upp på balkongen och står där i tjugo minuter och andas in den kalla luften.
Förstår du? Hon har slitit tolv timmar om dagen, studerat, burit hela hushållet. Och hon förstår det inte?
Bråken i huset avtar inte. Signe kräver mer pengar, bättre mat, ny kläder. Alva försöker förklara att hon fysiskt inte kan tjäna mer.
Hitta ett extra jobb då!
Mamma, jag pluggar! Jag får fem timmars sömn!
Jag sov dåligt när jag var ung.
Du gifte dig när du var ung! Och nu ligger du på soffan hela dagarna!
Hur vågar du säga det?
Signe kastar tallrikar, muggar och fjärrkontrollen mot dottern. Alva duckar, känner hur likgiltigheten växer inombords. Hon är tjugo. Endast tjugo. Men hon har redan blivit en slagen häst som drar en omöjlig börda.
En kväll, efter ett extra tungt skift, kommer Alva hem och finner sin mamma i köket omgiven av tomma plastpåsar från ICA.
Köpte du en tårta? hon stirrar på den stora gräddtårtan på bordet.
Ja. Jag fick sug efter något sött.
För ettusen femhundra kronor? Mamma, vi hade kunnat klara oss en vecka på de pengarna!
Det är mina pengar! Du gav dem till mig!
Jag gav dem till mat! Till ordentlig mat! Till spannmål, till kött!
Skrik inte på mig! Signe korsar armarna och pekar med hakan. Jag är trött på dina krav! Jobba mer om du inte har tillräckligt!
Alva stannar upp. öronen vibrerar.
Tillräckligt, tvingar hon fram orden mellan tänderna.
Vad? Signe räcker upp sig, stirrar hotfullt.
Jag ger dig inte en krona till. Jag behöver pengarna till pendeln, till universitetet, till
Till dig själv, såklart! Självisk! Jag uppfostrade dig, offrade allt, och du?
Du offrade inget! Alvas röst bryts i ett skrik. Du bara låg! Låg medan pappa jobbade! Låg när han lämnade! Och du ligger fortfarande medan jag sliter!
Alva vänder sig och går in i sitt rum, smäller igen dörren. Hon sätter sig på sängen, skakar med händerna och öppnar sin telefon. Hon tittar på jobbannonser i andra städer, på siffror, adresser, villkor. Och plötsligt inser hon hon kan åka. Bara packa och gå.
De följande två veckorna är som ett dimmoln. Alva samlar papper, letar efter en billig hyra, ordnar ett distansjobb på ett callcenter i en närliggande region. Modern märker ingenting, försjunken i nästa dramaserie och sina klagomål.
Den sista natten sover Alva knappt. Hon lägger i väskan det nödvändigaste kläder, dokument, laptop. På köksbordet lämnar hon en lapp: “Jag förstår nu varför pappa gick. På grund av dig. Nu är det min tur.”
Mamman sover fortfarande när Alva tyst smyger ut ur lägenheten. Hon går mot busstationen. Hon känner sig både förrädare och befriad fånge.
Första samtalet ringer efter tre timmar.
Var är du? Signes röst skakar. Vart har du tagit vägen?
Jag har åkt, mamma.
Hur? Vart?
Till en annan stad. Jag måste börja leva på egen hand.
Du har ingen rätt! modern skriker så högt att Alva drar bort telefonen. Jag är din mor! Du är skyldig mig!
Nej. Jag är inte skyldig.
Kom tillbaka genast! Du får inte lämna mig!
Jag kan.
Du är precis som din pappa! Självisk!
Alva lägger på. Hon blockerar moderns nummer, tar på hörlurarna och spolar på hög musik för att tysta de röster som tjuter i hennes huvud.
Den nya staden möter henne i regn och duggregn. Ett litet studentrum i ett kollektiv är knappt en säng, ett skrivbord, en garderob. Men det är hennes eget utrymme.
Alva slår sig ner på sängen. Någonstans i det förflutna finns en far som sprang iväg när hon var fjorton, och en mor som förvandlade dottern till en mjölkkaka.
Förlåta dem? Nej. Hon kan inte förlåta fadern för att han lämnade henne och mamman. Om han såg vilken fru han hade varför tog han med sig barnet? Varför tog han inte med sig dottern?
Förlåta mamman? Nej. Åren har hon använt dottern som ersättning för den försvunna försörjaren.
Alva har ingen familj kvar. Men hon har något annat. Rättigheten att leva som hon vill. Rättigheten att inte känna skuld för varje krona hon spenderar på sig själv.
Hon torkar sina blöta kinder och öppnar sin laptop. Imorgon börjar ett nytt liv. Svårt, skrämmande och fullt av osäkerhet. Men fritt.
