SÖMNOCHMÅL
Solen bröt sig loss över ett flygplansrampe, och Åsa kastade sig ut på trappan med ett vildsint rop:
Erik! Jag ska älska dig i evigheten! Jag kommer tillbaka, du får se!
Hon studsade tillbaka till sin plats, satte sig ner och lät tårarna flöda som smält smör på pannkakor. Bredvid henne satt hennes man, Bengt, och stirrade utan att blinka mot fönstret, som om han såg en annan värld genom glaset. Vad han tänkte på var en gåta som bara den djupaste norrskenet kunde lösa. Men Bengt hade aldrig ett ord att anklaga Åsa med, inte ens ett fräscht nynnande av kritik. På hans knä vilade deras tvååriga dotter, lilla Maja, som grubblade över varför hennes mamma skrek som en storm och varför hennes pappa inte kunde bjuda på en skön vaggsång.
Planet började sin resa mot Lund.
I kabinen trängde hela Åsas släktfamilj, som ett hav av käppar och kanelbullar, på för att flyga mot sin drömda hemstad. De lämnade allt bakom sig för att söka ett nytt löfte i det gröna Skåne.
I Åsas gamla hemstad Uppsala hade hon haft en kärlek vid namn Erik. De hade studerat tillsammans på universitetet och Åsa var säker på att Erik skulle bli hennes make som två vackra midsommarblommor som alltid växer ihop. Men en dag, som en plötslig lövstorm, förändrades allt. Åsas mor meddelade att de skulle flytta till Sverige. Vi har hittat en lämplig fästman åt dig i vår krets, sa hon med en röst som en gammal klocka.
Åsa skrattade åt nyheten, men snart anlände förmyndare med en bländande ung man. När Åsa såg Bengt, drog hon sig tyst undan som en skugga som smälter i skymningen. Fästmannen föll inte i hennes hjärta, men släktingarna beslutade ändå att bröllopet skulle bli en saga. Det blir en perfekt match! ropade de.
Moren, som en mjuk vind, försökte övertala dottern:
Åsa, vi måste gå! Sedan kan du bygga ditt liv med vem du vill. Titta på Bengt han är lugn, klok, en riktig fyrkantig stjärna. Du verkar gilla honom ändå. Låt allt stå stilla, låt kärleken växa.
Åsa berättade allt för Erik.
Erik ryckte på axlarna:
Åsa, du kan inte säga emot din familj. Jag är också en del av detta. Så var så, låt det gå som ett blad i en ström.
Åsa såg Erik som en svag ek, en som gett upp utan att knuffa någon gren. I förtvivlan gifte hon sig med Bengt.
Senare kom tårar, avsked och brustna tallrikar. Men Bengt förlåtte allt med ett stort hjärta, för han förstod att Åsas kärlek till Erik var som en glömd sång. Man måste vinna en fru med tålamod, inte med makt.
När Maja föddes kastade Åsa sig in i moderskapets famn som en räddningsbåts segel i stormen. Det var hennes tillfälliga frälsning, men hennes hjärta bultade fortfarande för Erik.
Till slut ordnade släktingarna alla papper för flytten till ett annat land. Väskorna fylldes med kuddar av minnen. Erik dök upp anonymt på flygplatsen för att följa Åsa. Hon satt redan i planet när hon på avstånd såg Erik vinka med en bukett vildblommor. Utan en sekunds tvekan hoppade Åsa åter på trappan. Erik kastade en enorm bukett av prästkragar, men de flög inte in i hennes händer utan föll som en snö av vita blommor över gräset.
Planet accelererade, och prästkragarna virvlade över startbanan som en fjärilsdröm.
Lund. Nytt hem. Nytt liv. Många hinder på vägen mot lycka. År gick innan Åsa och Bengt kunde andas lugnt. De lärde sig svenska, köpte sig en skärgårdsklubb, anpassade sig till det milda vädret och fann jobb i en verkstad.
Vissa farföräldrar såg sina sista dagar i Sverige, men Åsa födde två fler flickor: Elin och Karolina. Bengt var alltid där, som en skyddsängel, en ständig närvaro som höll familjen samman, tog hand om alla hushållssysslor och skyddade dem från världens raseri.
Bengt och Åsa reste genom hela Europa i en gammal Volvo, körde förbi fjordar, kullar och slott. På deras silverbröllopsdag stod barnen och barnbarnen omkring dem, och Åsa erkände sin djupa kärlek till sin man. Bengt svarade att han fortfarande inte kunde tro på sin oändliga lycka.
Mammans ord hade rätt. Tålamodet blev kärlek.
När Åsas bästa vän från Uppsala kom på besök och frågade: Har du glömt Erik? svarade Åsa förvånat:
Erik? Påminn mig, vem är det?
