20251128
Kära dagbok,
Jag heter Erik Johansson och jag är en vanlig karl med en väldigt speciell följeslagare en labrador vid namn Charlie. Han är en charmig hane som får alla att le, men ibland blir han lite trasslig och måste bita i det som stör. Så tänk på er själva, håll er borta från hans bakdel! Jag har en fru, Alva, som jag älskar oavsett vad hon gör eller hur hon beter sig. Det är inget att diskutera, bara kärlek.
Alva köpte Charlie när han var bara en månad gammal, och hon var då 408 månader på nacken ja, det blir 34år. Jag minns kvällen då hon satt på golvet i vår tvårumslägenhet på Södermalm, drack sitt fjärde glas rött vin, smekte Charlie och började gråta:
Skit i det, jag har nu en hund som aldrig sviker. Vad är det för fel på mig? Jag har känt att jag lagar mat dåligt, så jag gick på en fransk kurs. Jag babblade inte mer. Sedan klagade hon på min slappa garderob, sa att jag såg ut som en påse potatis i en löst hängande kappa. Hon fick hjälp av sin mamma och mormor, bytte hela klädstället och slutade längre titta på mig. Sedan började hon prata om sexlivets tristess och hur filmvärlden ger mer känsla och professionalism. Såg jag på sådana filmer? Jag brukade i två månader titta på YouTube om hur man ger en mjuk mun, nästan gick jag på bananer för att spara pengar. Mormor kom med två hinkar majs. Allt för mig. Men så gick hon därifrån, förbannad. Alva sa: Charlie, du är min enda. Lämna mig aldrig.
Jag slickade hennes kind och såg in i hennes rödögda blick. Vad kunde jag göra? Jag åt det jag ville, slängde hatt och stövlar, men Charlie hade fortfarande sin nytta. Alva kramade mig och vi somnade. Det var ju vinet som orsakade allt.
Min växtkraft i lägenhetens golv ökade i takt med hur mycket jag kissade, men Alva tog hand om mig med all sin energi. Jag såg en tv-serie om femstjärniga turkiska all-inclusive-hotell, så kallade “all inclusive”. Under den perioden levde vi ett ultraallinclusiveliv: vi fick mat i överflöd, på lördagar avokado, inga uppgifter att göra. På morgonen såg jag Alva till jobbet och väntade tills hon kom hem. Om ärligt talat sov jag mest utan att lyfta bakbenen. När hon kom tillbaka kysste hon mig och gav mig köttfärs. Vi var lyckliga, jag älskar henne av hela mitt hjärta.
En kväll kom en kompis från jobbet, en kille vid namn Johan, efter att ha gått på bio. De drack rött vin i köket och lade sig i sovrummet. Jag hörde ljuden och trodde hon njöt. Jag var glad för hennes skull. Men nästa morgon glömde hon att ge mig mat för första gången någonsin. Johans kängor svarade på det, men de försvann spårlöst. Jag ville straffa Johan, men Alva såg på honom med sådan ömhet att jag backade.
Johan visade sig vara en vanlig man, han tog med sig kött och gömde sina kängor i kylskåpet. Han kom bara på lunchtid och ibland övernattade. På kvällarna var Alva fast vid sin telefon, sålde chattar med honom. Det blev allt sorgligare. På helgerna satt hon bara med telefonen, katten i knät. En kväll, med rött vin i glaset, klappade hon mig och sa:
Åh, Charlie, varför blir allt så här? Han är gift. En normal, förstående man med en bonus. Jag trodde jag kunde hitta tröst hos honom. Jag följer varje like han får på Instagram, kan inte släppa telefonen. Jag är bättre än hans fru, Charlie. Se på min bröst en gåva av ödet. Jag visar den för dig, hunden. Snart är det jul och vi är bara vi två igen.
Hon började gråta tyst. Jag morrade av ilska mot Johan. På nästa dag kom han i kostym, men förlorade den också. Så fort han gick in i hennes rum började jag arbeta. Varje tår hennes skulle få svar. Kostymen blev bara tröjor och ben. Jag hittade två telefoner på bordet, hans och hennes, och tuggade sönder dem. Inget mer tittande och gråt på natten.
Johan lämnade badrocken och såg att han inte hade något att ha på sig, ingen telefon, och började svinga mig i kopplet. Alva skrek, ville skydda mig. Johan knuffade bort henne, kastade mig ner i bagageluckan på bilen. Jag trodde de skulle köra iväg och döda mig, men han körde mig till en veterinärklinik. De stoppade mig i en bur, injicerade nåt, och jag kände mina krafter försvinna. När jag vaknade strök en främling mig genom gallret och pratade i telefon:
Vilka folk, de tar en hund, leker med den, och säger att den är onödig. De vill ha 1000kr för att släcka den, men vi ska inte göra det. Jag ringer dig senare.
Hon satte sig närmare, klappade med ena handen och pekade med sprutan på min sida. Jag förstod vad som hände. Jag kände medkänsla för Alva, hur hon klarade sig utan mig. Voff, voff, voff! Så länge.
Plötsligt öppnades dörren och Alva rusade in, rödögd.
Stanna! Nej, gör inte så! Jag har hittat dig, jag har hittat dig!
Främlingen stannade, muttrade att hon ändå inte skulle få tillbaka sina 1000kr, men vi hade bråttom. Alva kastade sig på mig och jag på henne.
Charlie, jag har gått runt på alla kliniker! Förlåt mig, förlåt! Hör du?
Man säger att hundar inte gråter. Så var det. Jag grät en gång, bara en gång. Håll det för er själva. Vi kom hem och somnade.
Sen blev Alva avskedad, en sak som Johan hade planerat. Mitt kött försvann, jag fick bara gröt och blev passiv vegetarian. Men Alva gav inte upp. Vi började springa på morgnarna. Jag sprang mest, hon tittade på björkar. Efter ett par månader sprang hon snabbare, nästan slutade dricka rött vin. Hon fick majs av mormor och gamla kjolar.
Alva började studera på en kurs hon länge drömt om att samla blommor i buketter. Jag föreslog att hon skulle göra samma sak med kött. En köttbukett är det bästa på jorden. Men eftersom hon föredrog blommor, gjorde jag också. Jag fyllde vår lägenhet med buketter och sade:
Om ingen ger mig blommor, så ska jag själv göra vackra buketter och ge dem till andra.
Hon förstod och på nästa löprunda gav jag henne en stor, grön maskros med rötterna kvar. Hon uppskattade presenten, kramade mig och kysste mig.
Snart fick hon jobb i en blomsterbutik, vilket gjorde mig ännu gladare. Först flyttade allt blomsterbajsnir växlar till hennes arbetsplats. Vår lägenhet såg återigen ut som ett hem, inte som ett höstack. För det andra återvände köttet till min kost.
Två år senare kom vår granne, Stefan, för att laga kylskåpet och stannade. Stefan är en bra kille, han behandlar Alva väl och de skrattar mycket tillsammans. Nyligen kom ännu en Stefan, en liten valp. Alva bad mig också ta hand om honom och älska honom. Så är det, jag är ju bara en hund.
Det är allt för idag. Jag har lärt mig att lojalitet och kärlek är starkare än någon plan eller svek. Att stå upp för dem man älskar, även när det är farligt, är den största lärdomen jag bär med mig.
