Rasmus, vi har en flicka 3500 kronor! ropade Gunnel glatt i telefonen.
Jag stod under fönstren på Sahlgrenska sjukhus och vinkade till min fru som bar vårt lilla mirakel i famnen.
Vi har en dotter. Jag är pappa! Gunnel, men vi hade ju en pojke på schemat!
Tystnad i luren, och sedan en mjuk röst från min fru:
Det verkar som om vi missade rätt.
Jag vände mig om och gick förbi lyckliga pappor som målade kärleksdeklarationer på trottoaren och släppte upp färgglada ballonger, förbi schyssta bilar och släktningarna som samlades runt dem.
Jag hade alltid drömt om en son, arvinge, traditionens fortsättning. Medan Gunnel gick omkring i sin graviditet målade jag upp framtidsbilder: vi sparkar boll på gården, vi fiskar i sjön, vi har manliga snack och tar med mamman en rejäl fångst, och på kvällen sitter vi alla runt bordet och delar dagens händelser med min son vid min sida, min stolthet.
Gunnel hade länge haft svårt att bli gravid, vi gick på kontroller till en berömd specialist, nästan en vetenskaplig stjärna, och först fem år senare meddelade hon den glädjefyllda nyheten.
Rasmus, du?!
Jag hörde en röst bakom mig, vände mig och såg Pär, min gamla kurskamrat från universitetet.
Hur många år, hur många vintrar, hur är läget?
Jag är på mammas hus, har blivit lite förkyld, behöver lite vila, hon är ensam här, pappa har varit borta i fem år. Själv då?
Jag går från sjukhuset, frun födde en dotter.
Grattis! Varför är du inte glad?
Pär log.
Jo, men
Han såg sig omkring och pekade på ett kafé några steg bort, och bjöd in mig att gå in och prata.
Så du väntade en pojke? Alla vi väntar på pojkar, arvingar, det är normalt. Jag var som du, förberedde mig på att bli pappa till en son, men frun födde en flicka.
Förresten, hur är det med dig? Kom du med någon?
Pär sänkte blicken och tystnade, men sedan såg han mig med en blick som verkade hålla hela universums sorg och förtvivlan.
Jag är ensam, ingen familj kvar. Rasmus, det är fel ämne, du har glädje.
Vad har hänt?
En olycka jag vill inte prata om det. Jag har varit ensam i ett år, funderar på att flytta in hos min mamma, hitta ett jobb, renovera lägenheten.
Vi satt länge och minns studenttiden, gemensamma bekanta, delade framtidsplaner. Jag gav Pär mitt nummer och sa att han kan ringa när som helst, dag eller natt.
Nästa morgon skyndade jag med en enorm bukett av Gunnels favoritpioner och en bunt heliumballonger till sjukhusets fönster.
Gunnel!
Jag ropade när jag hörde hennes bekanta röst i luren.
Förlåt mig! Jag är så glad för vår efterlängtade dotter! På vem påminner hon?
På dig, Rasmus, exakt som du!
Verkligen? Jag kände mig igår som
Inga problem, jag förstår.
Min fru avbröt mig.
Rasmus, vår flicka är pigg, lugn, äter och sover, och ler i sömnen. Vi blir snart utskrivna, du får se själv.
P.S.
Vi fick inga fler barn, födseln var tung och påverkade hennes hälsa. På tjugo år har vår dotter vuxit upp till en smart och vacker kvinna, vi älskar och är stolta över henne, och Pär blev hennes gudfar. Jag är fortfarande tacksam för vårt samtal, som öppnade mina ögon och först lärde mig att värdera och älska alla som finns omkring mig nu.
