Eira ville fira sitt jubileum hos oss och insisterade på att vi skulle tömma lägenheten.
Klara, har Erik redan berättat för dig? började svärmor Karin. Så här är det: vi får upp till tjugo gäster, så vi måste börja förbereda på kvällen. Jag kommer tidigt, runt klockan sex, dagen innan.
På kvällen? svarade Klara skeptiskt. Nej, det har jag inte gått med på.
Vänta lite, jag har inte sagt allt ännu. Jag har redan skickat en inköpslista till Erik, han lovade att köpa allt.
Erik har alltid hjälpt sin äldre syster Sofia. Före trettio hade hon redan två bröllop och två skilsmässor, och varje gång var det mannen som var fel. Deras mamma, Karin, har sedan barnsben sagt åt sonen:
Man ska alltid hjälpa sin syster.
Och Erik har gjort det med pengar när Sofia tillfälligt stått utan jobb, med renovering i hennes hyreslägenhet och med oändliga flyttar efter varje separation.
Sedan gifte han sig.
Klara hade först stått ut. Men när Sofia för femte gången på ett år bad om ett par dagar med deras bil, för att den igen hade gått sönder, sa Klara bestämt:
Erik, är inte det nog? Vi behöver också bilen i helgen. Jag trodde vi hade planerat något
Vad ska vi då göra? Gå till fots?
Nej, till min föräldrars sommarstuga går du inte till fots. De har gjort två hinkar med inlagda gurkor åt oss. Jag trodde du hörde mig när jag nämnde det.
Jag har hört lite, men du förstår Sofia har en akut situation.
Igen? Vad är det nu?
Jag vet inte exakt mumlade Erik men hon behöver mer.
Nej, Erik. Det här går inte att fortsätta så! Antingen säger du nej till din syster, eller så köper du en ny bil till mig. Jag är trött på att åka buss när du hade kunnat köra mig dit vi ska.
Erik tänkte först ringa Sofia och säga nej, men Karin ryckte snabbt tillbaka balansen:
Vad, ska du överge din syster för din fru? Hon är ju ensam! Vem ska hjälpa henne annars?
Och Erik hjälpte igen, trots bråk med Klara. En dag gick de i tystnad i flera dagar, tills Erik inte klarade sig längre:
Vad är det du håller på med? Är du ledsen eller?
Verkligen? Det tog tre dagar för dig att förstå det? sa Klara upprörd.
Jag kan bara inte gå tillbaka vad menar du?
Klara fnissade förvirrat:
Verkligen? Förstår du inte? Din syster tog dig hela helgen för att köra till en väns sommarstuga. Jag trodde du bara skulle köra henne, men du stannade två dagar. Är det inget som oroar dig?
Vad skulle kunna oroas? Jo, vi drack lite. Hennes före detta var där, och jag ville bara göra något trevligt. Varför skulle jag ha åkt som en dumskalle? Det vore pinsamt.
Du kunde åtminstone ha ringt.
Du också kunde ha gjort det svarade Erik.
Jag ringde! Din mobil var bara avstängd. Föreställ dig vad jag trodde! Jag var spänd, visste inte var du var. Och du bestämde dig för att ta en paus från mig skrek Klara.
Sluta låtsas avfärdade Erik och gjorde en gest som om någon ringde honom.
Erik gick upp på balkongen och svarade bara där. Han visste att Klara inte skulle uppskatta ännu ett samtal med Sofia.
Hej, brorsan! pep Sofia i luren. Jag har jubileum om två veckor! Trettio år! Du fattar, va?
Erik sneglade försiktigt på Klara, som just hällde upp soppan.
Vad vill du? frågade han.
Så snabbt du fattar mig! skrattade Sofia. Jag vill fira hemma hos er! Ni har ett stort vardagsrum, men i min hyreslägenhet är det trångt och hyresvärden blir sur. Restaurangen är dyr.
Kanske vi ändå kan gå till ett café? Jag kan lägga till vad ni behöver.
Är du helt galen? protesterade Sofia. Det är ett jubileum! Du vill att jag ska hyra en lokal när du har ditt eget? Jag är ju ingen miljonärsdotter.
Jag får först prata med Klara. Det är ju hennes lägenhet också. Kanske har hon egna planer.
För sent! avbröt hon. Jag har sagt till alla att festen blir hos er. Rensa lägenheten hela dagen, okej? Mamma ska laga allting.
Erik suckade och gömde ansiktet i handen. Medan han funderade på hur han skulle ta sig ur situationen vibrerade telefonen igen. Den här gången var det ett meddelande från Karin:
Sofia har gjort en meny. Här är rätterna. Vi måste köpa ingredienserna. Be Klara hjälpa till med matlagningen också.
Samtidigt satt Klara, ovetande om Sofias jubileum, bekvämt i sin fåtölj med mobilen och skulle titta på sin favoritserie. När Erik kom in i rummet, med blicken ner, förstod hon genast vad som pågick.
Så vad nu? frågade hon lugnt och pausade serien.
Klara, lyssna Sofia har jubileum, trettio år. Du vet, en datum. Hon vill fira.
Klara lyfte huvudet.
Låt henne fira. Förbjuder vi henne?
Erik kliade sig i nacken.
Det är inte så. Hon vill fira hos oss.
Vad?! reste sig Klara upp. Vänta. Hos oss i lägenheten?
Ja, men bara en kväll. Hon säger att restaurangen är dyr och hemma är det för trångt
Och du går med på det?
Jag sa att jag först ville prata med dig! Men Sofia har redan bjudit in alla och mamma fixar menyn
Klara stängde ögonen, tog ett djupt andetag.
Erik, är du verkligen vuxen? Eller bara en önskespruta för Sofia?
Vad menar du?
Jag börjar? svarade Klara ironiskt och pekade på mobilen. Ingen har ens ringt mig! Det här är mitt hem, inte en transitpunkt för dina släktingar. Du hjälper Sofia, du assisterar min mamma, men ingen frågade mig!
Då ringde telefonen.
Åh, där är körsbäret på kakan, pep Klara och vinkade med telefonen mot Erik.
Klara, har Erik redan sagt dig? pep svärmor Karin. Det blir upp till tjugo personer. Vi börjar laga på kvällen. Jag kommer omkring sex i morse, dagen innan.
På kvällen? svarade Klara med ett skeptiskt leende. Jag har inte gått med på det.
Vänta, jag är inte klar. Erik har redan en inköpslista, han lovade att köpa allt.
Anta att sa Klara. Och pengarna? Var får vi dem ifrån?
Erik lovade att hjälpa till, svarade Karin kort.
Så ni vill göra en restaurang i min lägenhet och vi ska betala för festmåltiden? Klara tände elden i rösten.
Sofia är ju inte en främling! Det är bara en dag, lite köttbullar, smörgåsar Du är ju husmor här!
Karin, jag har precis fått veta om festen. Jag har inte gett mitt godkännande att Sofia firar i min lägenhet.
Vad menar du med min lägenhet? Ni är gifta, allt är gemensamt! svarade svärmor vass.
Om lägenheten vore din, Erik, så skulle du inte säga så. Då hade jag bara varit en passiv del.
Sluta tala nonsens. Det är nog. Vi måste ha inköpen färdiga till fredag, avbröt Karin och la på.
Vad var det där? frågade Klara Erik, efter den korta signalen.
Sluta spela den stackars rollen! sade Erik äntligen. Du har fått säga att du har fel. Erkänn ditt misstag och sluta stå emot.
Klara blev chockad. Hon gick till garderoben, tog en stor sportväska, gick in i sovrummet, öppnade byrån och började metodiskt packa Eriks t-shirts och jeans.
Samtidigt kände Erik sig som vinnaren. Han öppnade kylskåpet, tog en öl, slog igen dörren och slog sig ner framför TV:n som om inget hade hänt.
Han trodde att Klara bara skulle kylna och att allt skulle återgå till det normala. Lite irritation, ett gnäll sedan lugn. Han satte på fotboll, i hopp om att Klara skulle gå in och bjuda honom på middag. Men han hade fel.
En halvtimme senare stod Klara i korridoren med en väska i handen, och bredvid henne stod sportväskan, full med Eriks grejer. Erik gick mot kylskåpet men såg sin fru.
Vad är det här? muttrade han. Vilken teater har du satt upp?
Klara såg på honom kallt:
Det här är ingen teater, Erik. Det är slutet. Jag tänker inte längre vara en skugga i mitt eget liv, en tjänare i min lägenhet och bakgrund för din mammas och min systers påhitt. Vill du vara en bra son och bror var så god, gå tillbaka till mamma. Förbered er för festen tillsammans. Jag är säker på att hon gärna lånar dig ett hörn i sitt vardagsrum.
Menar du allvar? han tog ett steg mot henne. Jag kommer inte tillbaka.
Absolut allvarligt, nickade Klara. Jag vill inte att du kommer tillbaka. Jag har tålt så mycket att jag nu ifrågasätter mig själv. Men nog är nog. Om du inte lärt dig att respektera mig på tre år, blir det bara värre.
Klara du kan inte bara så där förstöra allt! På ett ögonblick!
Det går inte att förstöra det som redan är i spillror.
Erik snörvade, fortfarande oförstående att Klara hade bestämt sig för gott.
Och så, fortsatte Klara, alla dina tröjor och jeans är här. Du får inte tacka. Packa och gå nu.
Han ville säga något, men Klara öppnade ytterdörren. Erik stod där, röd i ansiktet och missnöjd. Hans kinderna brann, läpparna var pressade ihop. Han hoppades fortfarande på att Klara skulle ge upp, men hennes fullständiga lugn irriterade honom ännu mer.
Sådär ja! ropade han. Tror du att du hittar någon bättre? Så många som mig finns det fortfarande!
Klara suckade och tog ett steg tillbaka:
Sådana som du, de är verkligen svåra att hitta och tacka Gud.
Du kommer ångra dig! skrek Erik, greppade väskan. Du kommer krypa på knäna när du inser att ingen vill prata med dig! Utan mig är du ingen!
Om ingen betyder någon som lever i sin egen lägenhet, jobbar, inte sköter sina svärföräldrars affärer och inte tolererar otrevligheter, så är jag glad att vara ingen.
Erik gick, och Klara blev ensam. Hon tog ett djupt andetag, gick till fönstret, drog undan gardinen och såg hur han stoppade väskan i taxins bagageutrymme med foten.
Några månader senare.
Skilsmässan var jobbig. Erik försökte framställa Klara som girig och materiell. Den största tvisten handlade om bilen de köpt hade under äktenskapet. Han hävdade att han betalat hela priset, och Klara bara körde.
Domaren, jag har betalat hela beloppet, bilen står på mitt namn! sade Erik självsäkert. Min fru har inte gett mig en enda krona!
Klara öppnade kallt en pärm med dokument, lade fram bankutdrag, överföringar, kopior på kvitton. Hon hittade även avtal om förskottsbetalning som hon själv undertecknat.
Jag gör inga anspråk på hans del, men jag tänker inte ge upp min del, sa hon lugnt.
Domstolen stod på rättens sida.
Erik blev förbannad. Bilen var redan hans i hans ögon, men nu skulle han sälja den och dela på pengarna. När han lämnade rättssalen var hans ansikte dräktigt av ilska.
Hemma väntade inga tröster, bara en storm av anklagelser.
Är du helt galen? skrek Karin. Du gav allt till henne! Bilen! Lägenheten! Varför har du inte anlitat en riktig jurist?
Dessutom hade Erik lånat pengar för att betala Sofias jubileumsmiddag i restaurang. Så nu hade han en egen liten vrå en vikarie i Karins sovrum.
Klara fick för första gången på länge sova lugnt. Hon bestämde sig för att hon var för ung för att hålla fast vid någon som Erik. Det finns många bra män omkring, bara man lär sig att se vem som är vem i tid.
