20240314
Kära dagbok,
Idag fyller jag 32 år. Mamma, KarinSvensson, kom in i vardagsrummet med ett leende som om hon precis vunnit lotteriet och ett paket med handgjorda tofflor de hade hon virkat på sin sömnadskurs. Hon tog emot mig med den där kära Åh, min älskling, nu är du stor nog att tänka på barntonen som jag har lärt mig att känna i hela kroppen.
Jag stirrade på henne, på de röda tofflorna som nu låg i högsta hyllan, och kände hur en kall kår gick längs ryggen. Du är redan 32, dags att fundera på framtiden, mumlade hon, jag vill ha barnbarn att klappa, mina kompisar har redan sina små, och jag är ensam utan släkt.
Det blev tyst. Vid bordet satt hennes två vänner, Lena och Birgitta, samt tre grannar Inga, Petra och Gunnel som alla stirrade på mig som om jag hade kastat en boll i en kyrkorg.
Jag reste mig hastigt och sa: Ursäkta, jag måste bara lägga mig ner en stund, jag är så trött. Jag smet ur rummet utan att låta dem se hur mina ögon glödde av tårar. Det var som att stå på en bänk och se en storm närma sig, men inte kunna flyga undan.
Ja, klockan tickar, men vad är poängen med att föda ett barn när allt man kan erbjuda är en pensionär som nannat? Jag har aldrig haft någon pojkvän, låt säga än. Inte ens en potentiell fästman som någon skulle vilja binda mig till.
Mamma suckade: Åh, mina barn, om bara era söner vore här så hade ni haft en make. Vi har redan så många tjejer på vårt litet jordbruk, men ingen man att bjuda hem. Hon klagar på att vi lever i en gammal bondestuga där tiden bara går i cirklar.
Jag bor tillsammans med mamma i en liten tvåa i en förort till Västerås. Jag har aldrig haft en seriös relation; äktenskapet känns som något ur en romantisk saga jag aldrig har läst. Jag jobbar på PostNord, där jag hela dagen släpar paket, skriver ut fraktsedlar och sitter vid en dator för att sortera brev. Det är en så tung vardag att ryggsmärtan ibland får mig att komma hem som en trött hund. Det enda jag längtar efter är att äta, lägga mig i soffan, blunda och låta tankarna vila.
Mamma, som är en riktig energibomb i sina sjuttio år, ropade: Kom med på poesikväll ikväll! Vi kan ju hitta en kille åt dig, så du slutar ligga som en sill på golvet. Jag svarade: Mamma! Lämna mig. Jag vilar. Hon fortsatte att vifta med de röda tofflorna som ett barn som vill ha uppmärksamhet.
Jag har ingen energi att ge, bara en trötthet som känns som en stor sten på mina axlar. Jag har hört mamma säga att hon har tid för konserter, möten med andra pensionärer och att hon gärna skulle kunna ta hand om sina barnbarn. Jag har inget sådant.
Mamma fortsatte att trycka på: Du är vuxen nu, tänk på barnen! Jag vill se mina egna barnbarn innan jag blir gammal. Jag svarade: Jag är inte säker på att jag ens vill tänka på det. Jag har ett tungt jobb, liten lön, ryggsmärtor och inga möjligheter att ha ett liv med ett barn. Hon suckade och sa: Om du bara kunde leva lite annorlunda, inte bara i soffan. Hon talade om en annan vän, ElsaJohansson, som har en smart liten dotter.
Jag försökte förklara att jag inte kan bli gravid utan en man. Du har ju ingen fästman, Johan som du hade förut gick du ifrån, sa hon. Jag mindes sedan Ivan, en god kille med en stabil familj. Men mamma avvisade honom direkt: Nej, du får inte dejta någon som redan har familj, du måste stanna hemma!. Så jag blev ensam kvar.
Sen, några månader senare, hörde jag att Ivan faktiskt började dejta min bästa vän, Anna. Hon födde hans tredje barn, och de lever lyckligt. Ingen av dem sitter i soffan och äter kanelbullar med fyra sockerbitar i kaffet.
Mamma försökte återigen: Du kan väl ändå hitta någon? Det finns fler män, du måste bara gå ut. Jag viskade: Jag ville studera i Uppsala, men du sa att jag skulle stanna hemma, att det är farligt i storstaden. Hon svarade: Jag skyddade dig, annars hade du hamnat i händerna på bedragare. Så jag gick på en teknisk högskola i stället, trots att jag hatade fysik och nästan hoppade av.
Mamma menade att jag bara inte ansträngde mig. Jag svarade: Det var du som tvingade mig till den utbildningen, du sa att tekniska yrken alltid behövs. Jag klarade mig knappt igenom andra året.
Jag har alltid känt att min mamma styrde mitt liv som en dirigent som inte låter någon annan spela sin melodi.
Till slut, när jag började gå på en kurser i bokföring, insåg jag att jag kunde tjäna mer. Jag fick några kunder bland annat Ivan och hans fru och de började rekommendera mig vidare. Så jag började tjäna pengar som räckte till att ta en semester.
När semesterpaketet skulle köpas, köpte mamma bara en resa för mig. Hon räckte mig ett kort med ett tågbiljett till Stockholm: Grattis på 33-årsdagen, livet börjar nu! Res och se världen. Jag kramade henne hårt och kände tårarna rinna ner för kinderna.
Jag tog tåget, reste till Stockholm, och när jag återvände kände jag att jag hade lämnat den växten bakom mig. Jag fortsatte studera bokföring, fick fler kunder, och började tjäna så bra att jag kunde resa och leva ett liv som jag bara hade drömt om i filmer.
Efter tre år träffade jag Simon, vi adopterade ett litet barn från ett barnhem, och ett år senare fann jag mig själv gravid igen. Jag vet att det är sent, men jag är inte rädd längre. Jag lyssnar inte på någon annan än mig själv.
Mamma har nu två egna barnbarn, sitter i sin gungstol med en kopp kaffe och ler. Jag är så tacksam för att hon till slut fann ett arbete som barnflicka hos en annan pensionär, fick en bra lön och kunde ge mig den resa jag behövde.
Det är märkligt hur livet kan vända när man slutar låta andras förväntningar styra ens eget hjärta. Jag är redo för nästa kapitel, och kanske, bara kanske, är min framtid fortfarande full av oväntade äventyr.
Alva (Berg)
