Vilken vacker barnbarn du har, Viktor Dahlberg, svarta ögon och vita tänder. Vem är hon? Är hon din?
Självklart min, min herre, hon är just min En gång på hundra år föds en sån, och nu har det gått så många år Det är min son Arvids barnbarn, men för mig blir hon snarare barnbarnsbarn.
Men hur kan det vara, Viktor? Alla i vår släkt har ljus hår. Jag känner alla Evseevs, ni har jobbat för min farfar, era förfäder tjänade med tro och heder
Så var det, men hur vi hamnade här får du inte veta, vi har alltid tjänstgjort. Min farfar var kronoförvaltare, min far och jag också.
Mina söner har dragit till staden. Väska kör vagn åt en godherre i Västerås, en rik dam med många barn. Sam så arbetar i en butik i Uppsala, drömmer om att öppna egen verkstad. Arvid, min farfar, har tjänat i armén, nått hög rang och fått beröm av fursten själv.
Arvid lever gott, sköter jordbruket och har en stor familj. Hans son gifte sig med en fin flicka, och de fick en dotter, Ebba, som alla gläder sig åt.
Flickor är sällsynta i vår släkt, mest pojkar, men när en flicka föds är hon alltid lika vacker som Ebba.
Så sitter jag, Erik Svensson, och trär nät, bredvid mig snurrar Ebba med sina smidiga händer, tunna fingrar, så otroligt skön att hon nästan inte är ett barn. Bredvid står den unge herren Sven Svensson, kan inte låta blicka från Ebba.
Ebba, vill du gifta dig med mig? frågar han.
Jag är för ung, herre svarar hon.
Så är du ju ung, men när du blir stor, kommer du då?
När jag blir stor är du redan gammal. Jag vill gifta mig med någon min egen ålder.
Med vem? Har du redan någon?
Nej, ännu inte. Mormor Lykke sa att jag ska förstå när rätt man kommer.
Ebba ser så allvarlig ut som en vuxen.
Mormor Lykke? Jag förstår inte, vem är den Lykke? Är det Arvids hustru? Jag har hört talas om en Lykke i byn, men vad menar du?
Åh, herr Sven, lyssna inte på henne, hon bara pratar utan vett, hon är bara ett barn
Får jag leka med Jack? säger Ebba plötsligt, blir ett barn igen och springer längs stigen till bäcken, tävlar med husbocken, den gamla jakthund som kallas Jack.
Hur vet hon hundens namn, Viktor? undrar Sven.
Jag vet inte, kanske du nämnde det för någon
Jag bara hämtade honom i morse
Du är klok, men låt oss inte låtsas om saker som inte finns, svarar den lilla flickan.
Ebba löp glad längs vattnet, hunden Jack skuttade med långa öron. Historien fastnade i Svens hjärta; han, som många unga män, var förtjust i mystik, poesi och drömde om stora äventyr.
En höstdag möttes de igen. Ebba gick med sin farfar för att plocka blåbär, och Sven vandrade med Jack. Sven reciterade egna dikter för sig själv när Jack plötsligt rusade fram, nosade ivrigt vid hans fötter.
Jack, Jacken! ropade han.
Han följde stigen och såg hunden ligga på rygg och vifta med benen framför den lilla flickan som böjde sig ner.
Hej, Ebba.
Hej, Sven.
Är du ensam?
Nej, farfar plockar svampar.
De gick tillsammans mot farfars stuga.
Så, Ebba, har du ändrat dig? Vill du gifta dig med mig?
Nej, min herre, ditt öde är annorlunda. Du får leva i ett främmande land, längta hem och men inte med mig.
Vad menar du?
Jag tror du kommer att sakna Sverige hela ditt liv, men det är ditt val.
Ebba ryckte på axeln, sprang iväg och ropade på Jack. Sven blev förvånad.
Viktor Dahlberg, berättade du aldrig legenden om varför vi får så många så vackra flickor som Ebba?
Viktor suckade, satte sig på en stock och svarade:
Förr i tiden kom en romersk karavanförsamling till grannbyarna. En rik svensk jordägare gillade deras musik och dans. Han föll för en ung romsk flicka med ögon som stjärnor, läppar som rosor, tänder som pärlor, hår som guldtrådar.
De kallade henne Lykke, men folket sa att hon var en häxa. Han ville ha henne, men hennes far sade att han inte kunde sälja sin dotter. Lykke ropade med skratt att hon åtminstone var värdig ett barnbarn. Så föddes Ebba, med samma glöd.
Den rika mannen blev galen, kastade pengar åt sidan, lovade att göra Lykke till drottning, ge henne silverskor och en gyllene vagn. Lykke svarade att hon redan var fri, att hon inte ville bli en fånge i ett slott. Hon ville springa barfota i morgondagg, utan guldkedjor.
När mannen insisterade, flydde romerna med natten, men han förföljde dem med soldater. Han anklagade dem för att ha stulit hans hästar och ropade efter straff. En ung flicka kom fram och bad honom släppa dem, men han vägrade.
Till slut föll hans förmögenhet i spillror. Han blev ensam, förlorade allt han hade byggt. Hans son, Viktor, kom för att rädda faren, men allt var redan gått förlorat.
Sedan kom en ny tid, förändringarna i landet skakade allt. Viktor blev gripen tillsammans med sina följeslagare på sin stora herrgård i Norrköping, där de satt i celler tills en hög officer bestämde deras öde.
En natt hörde Viktor en mjuk röst vid fönstret. En flicka, lika vacker som månskenet, stod där och ropade tyst på honom: Kom, vi har bara en halvtimme innan vakterna vaknar.
Viktor och hans men är snubblade ut genom en hemlig tunnel, ledd av flickan. Hon tog dem till en grotta där hon hade gömt sig i åratal. Jag är Ebba, din ättling, sade hon, och visade hur hon kunde leda dem till frihet. Hon förmedlade kontakter, ordnade resor över gränsen.
När de nådde havet, skrev Viktor en skiss av Ebba i en gammal bok, så att en målare kunde föreviga hennes ansikte. Han gifte sig senare med en kvinna, men Ebba levde kvar i hans hjärta, ren och oförstörd.
Efter år av förföljelse och krig, gifte sig Ebba med den store chefen som kom den natten för att rädda dem. Hans liv bröts under repressiva år, men han återupprättades när hans barn växte upp: tre söner och en dotter.
Ebba levde inte till hög ålder, men såg sin första barnbarns dotter födas, och alla förundrades över hur lika hon var hennes gamla mormor.
Nikolaj, hur har du en flicka som ser så annorlunda ut? frågade grannen vid sommarstugan.
Det är vår, vår, svarade Nikolaj med ett leende, hon är verkligen vår.
Vad heter hon? Är hon en romsk flicka? Hon har ett halsband av pärlor.
Inte pärlor, utan ett smycke av silver, svarade Ebba och pekade på halsbandet, och hon heter Lykke.
Och så fortsatte sagan om vår familj, om svarta ögon, vita tänder och den eviga lågan som brinner i varje generation.
