19augusti 2024
Kära dagbok,
Idag fick jag ännu ett av de där samtalen med mamma som alltid slutar i en oändlig rundgång av missförstånd. Jag hörde hur hon, med den där ironiska tonen hon alltid använder när hon spelar gissa vad jag är arg på den här gången, svarade på mitt samtal. Det var som att försöka lösa ett korsord utan ledtrådar jag hade ingen aning om vad som gått fel.
Vi hade pratat i förväg på förmiddagen och allt verkade gå som smort. Men när jag sedan ringde:
Mamma, vad händer? Jag har ringt i en halvtimme! Är du okej? frågade jag, nästan andfådd.
Ingrid Johansson bara fnyste i luren.
Vad menar du? frågade jag, förvirrad.
Gissa själv vad du glömde, Sören. svarade hon kallt.
Jag kände hur den där välbekanta hjälplösheten kröp upp i halsen. Varje gång mamma blir arg, blir jag som ett barn som bara kan börja gråta. Jag gick igenom alla möjliga orsaker i huvudet: hade jag missat att gratulera henne på någon helg? Hade jag talat för hårt? Inget kändes rätt.
Till slut bröt hon ihop och sa:
Vid nio på kvällen sa du att du skulle ringa, men du ringde först klockan tio! Jag väntade en hel timme! Föreställ dig hur det känns att stå och vänta på någon som du tror är viktigare än du själv.
Jag slog huvudet mot högarna av papper på skrivbordet. Ja, jag hade glömt. Jag satt fast i ett möte på kontoret, diskussionen drog ut och klockan rusade iväg. Men skulle hon verkligen göra en så stor föreställning av det?
Förlåt, mamma, jag var helt inne i jobbet försökte jag.
Så du var inne i jobbet? avbröt hon. Och jag, då, satt och väntade på att min dyrbara son, som tydligen är en helt upptagen man, skulle hitta en minut för att komma ihåg sin gamla mamma!
Jag ville bara säga förlåt och gå vidare, men hon började lista alla mina tidigare synder. Hon påminde mig om när jag var i sjätte klass och glömde att vattna blommorna i hennes fönsterbräda. För mig var det bara småsaker, men för henne blev de globala katastrofer. Hon hade en talang för att göra det stora av det lilla, och jag var hennes enda elev i denna kuriosa.
Efter timmar av ursäkter, gåvor och löften om att aldrig mer glömma något, frågade Tindra mig:
Så, har ni gjort upp om semestern? Vad säger du?
Jag svarade med ett leende: Ja, vi har planerat en resa med dig, men jag vill också ge mamma en egen tur. Jag föreslog en vecka i Gotland, med mysig stuga vid stranden, och en vecka i Turkiet för mig och Tindra.
När jag skulle betala för vår egen resa kom tanken om mamma på minnet igen. Jag tänkte att kanske en egen resa åt henne skulle släcka hennes ilska. Så jag köpte en två veckors vistelse på ett anrik pensionat på Öland, med havsutsikt och goda recensioner precis vad hon gillar.
Jag plingade henne:
Mamma! Jag har bokat en resa åt dig till Öland, du får njuta av havet medan vi två är i Turkiet.
Ingrid svarade med tyst förvåning. Hon verkade först tro att jag skämtade. Men när jag förklarade att det var på riktigt, hörde jag hennes röst bli skarpare:
Så du vill inte ha mig med på semestern? Du köper mig en egen resa för att slippa mig?
Jag blev tom i bröstet. Hennes ord skar som en kniv: hon tänker att jag vill bli av med henne för att få en ostörd semester med Tindra. Jag kände mig som en fånge i mitt eget liv, fångad mellan två världar.
Tindra, som alltid har ett lugnt leende, försökte trösta mig:
Hon vill bara ha dig nära, Sören. Du är hennes enda barn. Hon kan inte släppa taget.
Jag insåg att jag inte kunde låta henne vara helt ensam, men jag kunde inte heller låta hennes behov krossa min egen. Så jag bestämde mig för att prata med henne på riktigt, utan att gömma mig bakom en resa.
Vi talade länge på kvällen, och jag förklarade att jag älskar henne, men att jag också har mitt eget liv med Tindra. Hon svarade med en gammal svensk talesätt: Man kan inte ha både smör och bröd. Jag förstod att jag måste hitta en balans.
Till slut flög jag och Tindra till vårt drömresmål, medan mamma reste till Öland med sin syster Vivan, som hon klagade för att hon var otacksam. Vivan hörde på sin sida av telefonen hur Ingrid berättade om hur hennes son köpte en resebiljett men glömde att bjuda med henne.
Jag sitter nu i den lilla stugan i Turkiet, hör vågorna slå mot stranden, och tänker på hur mycket jag har lärt mig av den här veckan. Jag har insett att kärlek inte bara handlar om att ge eller ta, utan om att lyssna och respektera varandras gränser.
Livslektion: Att försöka göra alla nöjda är en omöjlig uppgift; det bästa man kan göra är att vara ärlig, hålla sina löften och låta varje person få sin egen plats i livet.
Sören.
