20240423
Kära dagbok,
Jag känner mig som en riktig gåta för familjen. Vad var tanken egentligen när min syster Stina födde mig? Var det för hennes egen skull eller för vår? Jag kommer hem från jobbet i Solna, vill äta en snabb middag, slappna av och umgås med Johan, men i stället måste jag sitta med någon annans barn hela kvällen!
Barnet är ju inte helt främmande, men ändå känns det som att jag blir indragen i en ständig barnvaktssituation. Stina suckade när jag sa att hon behövde gå till skönhetssalongen för en manikyr man får ju inte gå dit med ett barn i famnen.
Johan knöt snabbt av sin kavaj och kastade den på stolen. Jag måste ändå ge min brorson Sune mat, men att göra det i pyjamas är så mycket bekvämare. Risken att bli kladdig av barnpuré är ju 100% säker.
Jag förstår ju att Stina har sina behov, men måste hon verkligen ha en manikyr varje gång? Är jag ensam att stå för detta? Varför blir vår familj ett slags förskola? Mamma har fortfarande sin roll, men hon kan inte vara här varje dag. Jag har gjort mitt bästa lagat spaghetti och makaroner, men ibland känns det som om jag bara är en ersättningsmamma för Sune och en assistent åt Stina.
Allt började så oskyldigt. En dag hade jag lite feber och bar min son på armen när jag skulle gå till apoteket. Jag kunde inte lämna honom ensam. Stina ropade på hjälp, och utan att tänka på vad det innebar för mig kastade jag mig in i räddningsuppdraget.
Sedan blev det en vana: hämta telefonen när den ringer från reparationen, köpa matvaror när skafferiet är tomt, hämta paket på utlämningsstället som en egen kurir. Jag kunde göra detta eftersom jag jobbade hemifrån med flexibla tider, men det betyder inte att det är bekvämt. Resan till Stinas lägenhet tar femton minuter, men med köer och väntetider blir det minst en timme bort och hem igen.
Nu jobbar jag mest på kvällar och ibland på nätter när huset är tyst. Johan är inte särskilt glad, och jag själv är trött på att gå upp och säga ifrån. Jag försökte prata med Stina:
Stina, hur är det med Per? Hjälper han till någon gång?
Ja, han jobbar och kommer hem trött. Om han får sitta med Sune medan jag duschar, så klarar jag resten själv, svarade hon.
Stina skyddar sin egen man men tänker inte på mig eller på dig, Nadja. Jag betade tyst.
Vad säger du om hans mamma? Hon bor ju nära.
Säg inget mer! Jag vill inte ha något med den där kvackan att göra, svarade Stina och rullade med ögonen. Hon klagar hela dagen och ger oönskade råd. Hellre dör jag av hunger än att be henne om något.
Det finns också andra som Oksana med ett barn i samma ålder, eller Kristina som inte arbetar alls. Men Stina tycker att det är pinsamt att be andra om hjälp.
Jag suckade: Det är så jobbigt att utnyttja andras tid.
När Stina ringde och sa att hon bokade in sig på salongen, lät hon som en befälhavare:
Kom och sitta med Sune en timme.
Det var som ett kommando, och det irriterade mig. Varför skulle jag behöva ställa om hela min dag för hennes naglar?
Jag svarade bestämt:
Jag kan inte idag, förlåt.
Vad menar du, kan du inte?
Jag kan inte lösa alla dina problem. Jag har ett liv också.
Hon protesterade:
Vad ska jag göra? Jag har ingen annan. Jag har redan bokat, kan inte låta någon stå utan. Du är så envis, du förlåter mig aldrig.
Jag svarade att hon inte hade frågat mig innan hon bokade sig. Jag är ingen barnflicka eller babysitter. Hon svarade sårat:
Det är lätt för dig att säga, du har inga barn. Du förstår inte hur tungt det är.
Jag visste att min brorson sakta men säkert blir som min egen son, men jag höll tyst. Att säga nej kändes som en liten seger.
Stina gav inte upp och kallade på mamma.
Hur kan du säga nej till din egen syster med ett barn? Vem ska hjälpa henne om inte vi?
Mamma svarade trött:
När hon bad mig hämta medicin gick jag, för det var viktigt. Nu ringer hon varje dag om småsaker, idag bokade hon sig på salongen! Vill hon vara vacker som alla andra kvinnor. Förstå henne.
Jag höjde ögonbrynen. Ingen har någonsin stått i mina skor.
Mamma föreslog:
Du är ung, du kan hjälpa till.
Jag har hört de där orden om och om igen ung, utan barn, ändå sitter du hemma. Jag har tröttnat på att bli påmind om det. Den dagen bestämde jag mig för att inte hjälpa min syster längre.
Som svar fick jag en tystnad från både mamma och Stina i en vecka, som om jag inte existerade. Andra kanske skulle ha klarat det lugnt, men jag kunde inte hitta min plats och funderade på hur jag skulle återuppbygga relationen med familjen.
Efter en vecka ringde Stina igen och bad om barnpassning medan hon gjorde sin manikyr. Jag gick med, fast jag hatade mig själv för det. Jag stod mellan att bli utesluten från familjen och att vara tålmodig.
Johan lyssnade och sade:
Du är både mjuk och hård. Var försiktigare, annars kommer hon aldrig att ge upp.
Jag suckade och nickade. Sent på kvällen funderade jag på hur jag skulle kunna säga nej utan att göra en scen.
Dagen därpå ringde telefonen igen, precis som vanligt.
Jag klarar inte längre, barnen har feber, skriker hela morgonen, och jag springer runt som en ekorre i ett hjul! Jag kan inte ens gå på toaletten. Kom, så klarar vi åtminstone fyra tillsammans.
Jag kan inte, jag har jobb. Vi har strikt kontroll, programmen följer varje minut, till och med lunchen får vi inte hoppa över. Det är som ett kontor.
Det var tyst i luren. Stina verkade leta efter en svag punkt.
Snälla! Bara en gång, sista gång! Be någon ersätta dig eller ta ledigt.
Jag hade inget annat val än att låtsas gå med på det.
Okej, jag hittar på något, svarade jag och la på.
Jag skrev till Per och frågade efter svärmoderns nummer. Per sa ja, och svärmodern gick med på att titta till Stina.
Jag visste exakt när svärmodern kom, för hon skickade meddelanden hela tiden.
Är du helt tokig?! skrev Stina. Varför dragade du in henne på mig?
Du behövde bara hjälp, svarade jag och låtsades som inget hade hänt. Jag kan inte komma själv, du vet det.
Stina läste men svarade inte. Jag kände en liten seger, en liten triumf. Stina kommer att fortsätta gnälla, mamma kommer säkert att vara missnöjd igen, men nu får min syster klara sig själv eller lära sig att be om hjälp från dem som faktiskt vill hjälpa.
Kanske är det dags att sätta gränser, både för mig själv och för dem runt mig. Jag hoppas att jag en dag kan hitta balansen mellan att vara familjemedlem och att ta hand om mig själv.
Nadja.
