Förlåt att jag inte levde upp till förväntningarna!
Allt inträffade som i en gammal skämtanekdot eller en melodramatisk tv-serie: På kvällen satt Johan framför sin dator, medan hans fru Alva dammade omkring i köket, när bilens larmsignal gick igång och Johan skyndade ut i trädgården tack och lov var det sommar. Alva, som torkade av dammet på bordet, råkade knuffa åt sig datormusen, och den mörka skärmen fick plötsligt liv igen.
Det var inte i Alvas natur att avlyssna Jofrans telefon, rota i hans fickor eller kika över hans axel när han satt och jobbade hon ansåg det som otäck. Men den här gången föll det slumpmässigt och oavsiktligt på hennes blick.
När hon omedvetet svepte med blicken över skärmen såg hon en chattkonversation på någon okänd webbplats. Hon vände sig genast bort, men ögonblicket fångade ordet älskling. Skamsen över sig själv funderade hon på att det kanske bara var älskling, du sa eller kanske det är min älskade korv!. Trots detta slog hon sina ögon tillbaka på meddelandet.
Ja, älskling, skrev Johan, utan att tveka att använda sitt foto på en dejtingsida, vi ses imorgon som vi avtalat. Jag tänker på vår sista dejt varje timme. Du är eld för mig!
Och du är en björn, min lilla björnbarn, svarade den spindligt röda, smala Alva. Jag har fortfarande hela kroppen öm.
När Johan hastigt rusade ut i trädgården hördes hans nervösa rop: Björnbarn, hallå! Är du här? Jag börjar bli ensam! Var är du?
Alva, med trasan fortfarande i handen, slank ner på soffan. Självklart var det så Johan hade varnat henne om att de nästa dag var tvungna att delta i ett viktigt företagsevent som ingen kunde undvika, och Alva hade den här kvällen strukit sina kostymbyxor, knutit en slips till kavajen och pressat skjortan så att inga veck fick följa med. Nu förstod hon vilken sorts event hon förberedde sin man för.
När Johan kom tillbaka med ett rasande berättelse om ungdomliga mobbare som kastade en boll in i hans bil, skrek han och svor, medan Alva nickade på rätt ställen men kände sig ändå fjärran, både i tanke och i känsla. Lyckligtvis hade Johan ingen romantisk stämning den kvällen, så de gick till sängs. Jag funderar på det i morgon, tänkte Alva, som en av de stora hjälporna i sagorna, men hon vred sig hela natten utan att hitta sömnen.
Tidigt på morgonen begav sig Johan till jobbet och Alva började med städningen: hennes mamma skulle idag lämna lille Sten, som hade bott hos mormor på landet hela veckan. Alva gnuggade golv, kranar och kakel med en energi som bara kunde drivas av den envisa refrängen vad ska jag göra??? som snurrade utan avbrott i hennes huvud.
Hon hade ännu inte smält att den nya informationen, de nya citaten och Jofrans handlingar fick hela hennes värld att rasa samman. Det var tydligt för Alva att hon aldrig skulle kunna förlåta honom. Aldrig, även om han bad om ursäkt, erkände att det var en olycka eller lovade att det aldrig skulle hända igen. Smärtan skulle så småningom mjukas, men sveket skulle förbli ett spår i minnet.
Samtidigt insåg hon att Sten bara var två och ett halvt år gammal. Ett förskoleplats lovades först till hösten, så hon kunde inte återvända till jobbet. Att luta sig mot sina äldre föräldrar? Att slåss om underhållsstöd? Att inleda en smärtsam skilsmässa mitt i chocken? Hade hon kraften att gå igenom allt? Skulle hon låta sig övertalas av Jofrans tänk efter, vänta, förstå och sedan ångra sig? Nej. Skilsmässan var ett faktum bara inte nu.
Alva låg stilla och fortsatte med hushållet, strök skjortor åt Johan och matchade slipsarna till hans kostymer. Hon skrattade åt hans skämt under de sällsynta stunder då han mindes hennes namn som en person och inte bara som en levande mopp. Det enda hon inte kunde skaka av sig var en känsla av avsky. Hon undvek olika uppgifter med påhittade ursäkter, men Johan verkade bara sucka med lättnad. På sistone hade han blomstrat log, nynnade för sig själv, gav henne blommor utan någon speciell anledning, och hon låtsades tro på hans berättelser om affärsresor, möten och kurser.
I oktober fick Sten en plats i förskolan. Alva gick till sitt arbete och skrev in sin ansökan om skilsmässa direkt. Att säga att Johan var förkrossad vore en underdrift; han var övertygad om att hon inte visste om hans upptåg. När sanningen kom fram rasade han i ett raseri, anklagade henne för girighet.
Löjeväckande kvinna! Låg och elak! Det är precis därför man kallar sådana som du för husliga horor! Du satt på min hals, väntade på att barnet skulle växa, och nu när jag lyfter honom säger du farväl, kära? Jag trodde min fru var annorlunda, men du är som alla andra kvinnor!
Gemensamma vänner tog Jofrans sida och vände sig bort från Alva en beräknande spottkaka hade ingen plats bland normala folk. Även hennes mamma såg på henne med beskyllning: Hur kunde du? Om du ville skiljas hade du gjort det direkt, men du dröjde, väntade, höll stenen i fickan Jag trodde inte min dotter var så litenlagd och beräknande.
Förlåt att jag inte levde upp till era förväntningar, svarade Alva likadant till alla, men hennes beslut förblev oförändrat.
