Jag vet inte vad jag ska göra. Min son står alltid på sin frus sida även när hon har fel.
Jag vet inte längre vart jag kan vända mig berättar den sextioåriga Lena Andersson med tårar i rösten. Min son, Mikael, försvarar alltid, absolut alltid, sin hustru. Vad som än händer. Vad jag än säger. Han viftar bara med handen och säger: Mamma, oroa dig inte, Ulla klarar sig själv. Hon är inte dum. För hennes skull hittar han alltid en ursäkt. Även när hon är uppenbart felaktig!
Mikas svärdotter, Ulla, är bara tjugofem år gammal. Tillsammans har Mikael och Ulla en ett och ett halvt år gammal son och bor i en hyreslägenhet i en nybyggd förort i Stockholm, köpt på bolån. Ulla är hemma med barn, Mikael arbetar ensam. De lever som man brukar säga, på en slät linje, utan överflöd men ändå utan brist.
Men svärmor kan helt enkelt inte stå ut med Ulla.
När Mikael först förde hem henne blev jag chockad minns Lena. Långa konstgjorda naglar, en tatuering på halsen, en kort kjol, klackar som om hon skulle gå på catwalken. Och de där läpparna man såg tydligt att de var färgade. Jag trodde först att han skämtade. Hur kan min son allvarligt dejta en så… lättsinnig, mjukt uttryckt, person?
En månad senare gifte de sig. Enligt svärmor såg Ulla ut som en gåta på bröllopsdagen läderkjol, glittrande top, smink som en scenartist. Men Mikael var lycklig och Lena bestämde sig för att stå vid sidan, att inte blanda sig.
I början talade hon knappt med svärdottern, ringde bara Mikael någon gång i månaden och frågade hur det gick. Allt förändrades för ett och ett halvt år sedan när deras son, lille Pelle, föddes.
Jag kom på andra dagen efter utskrivningen och såg säger hon. Ulla hade precis gjort en ny manikyr. Jag sade: Ulla, har du gått helt galen? Det är farligt för en nyfödd! Hon svarade: Allt är under kontroll, jag klarar det. Jag gick till Mikael, men han svarade: Mamma, håll dig borta. Det är inte din sak. Så går det hela tiden. Vad jag än säger får jag bara svar: Stör inte.
Lena minns hur hon försökte uppfostra svärdottern med råd, påpekanden och anklagelser. Svaret var likgiltighet. Ulla är ingen som ger ursäkter.
Jag går in i deras lägenhet det är kaos. Jag säger: Ulla, laga soppa till Pelle. Han är ju hungrig. Hon svarar: Mikael äter inte soppa. Hur kan han inte äta? Han har ätit! Det är bara lathet! Om hon lagade mat ordentligt skulle både soppa och köttbullar ätas.
Lena försökte prata med sin son. Men Mikael, som alltid, tog sin frus parti.
Mamma, sluta gnälla. Allt är i sin ordning. Ulla är en bra mamma.
Bra? ropar Lena. Hon rycker sig aldrig ur telefonen! Jag har inte sett henne utan en skärm på länge! Hon scrollar på Instagram hela tiden, även när barnet är bredvid.
Den sista droppen föll på lekparken.
Jag knackade på dörren, inget svar. Jag tänkte att de kanske var ute och lekte. Jag gick ut på lekplatsen och såg: Pelle gräver i sanden, medan Ulla sitter på en bänk, ögonen fast i telefonen. Jag gick närmare och såg att Mikael stod vid räcket. Plötsligt sprang han mot mig, log och ropade: Mormor, kom hit! Ulla vände sig inte om. Han sprang ut på trottoaren! Det är sällan bilar där, men vem vet
Tack och lov viskade hon med darrande röst att det inte var någon bil. Jag grep barnet, sprang mot Ulla, men hon satt som i trance. Jag sade: Om du inte stänger den där mobilen direkt, så kastar jag den på asfalt! Är du mamma eller vad?
Ulla hoppade upp, tog med sig Pelle och försvann. Barnet skrek, sträckte sig efter mig, men hon slog igen dörren i mitt ansikte och öppnade den aldrig igen.
Jag ringde Mikael fortsatte Lena berättade allt som hänt. Han svarade: Mamma, du har gått för långt. Lugna ner dig. Ulla klarar det. Hur kan han säga så? Jag såg allt med egna ögon! Han tror mig inte! Nu pratar de inte med mig längre. De svarar inte på samtal, de öppnar aldrig dörren. En månad har gått! Jag vet inte vad hon har sagt till honom. Men jag jag vill bara att min son Peter ska vara trygg.
Lena grubblar:
Kanske har han rätt? Kanske skulle jag ha varit tyst? Men jag kan inte tiga när det gäller ett barn! Jag är ju mamma. Och mormor.
Nu sitter jag ensam med en avstängd telefon. Min son, som jag uppfostrade, står alltid på sin frus sida. Alltid.
