Gustav Pettersson bodde i slutet av grändens gata, i ett litet men robust hus. Väggarna, som hans far en gång lagat av tjocka tallbarrstockar, hade mörknat med tiden men stod orubbliga. Taket sjönk lite på östra sidan, men släppte ingen droppe regn. Verandan var på sned den behövde en lagning, men händerna nådde inte.
Han var knappt åttio år, men höll fortfarande i trädgården inte av nöd, utan av vana. Varje morgon, så snart solen smekte äppelträden, gick han ut, tog en spade eller en vattenspridare och gick till raderna. Potatis, lök, morötter, gurka de stod i raka rader, som när Ingrid ordnade blommorna. Trots pensionen och barnens sporadiska insättningar i hans konto, kunde han inte bara lägga ner spaden.
Han hade fått barn, levt ett gott liv precis som alla andra. Men nu, i den tomma trädgårdens tystnad, kände han ibland hur jorden fortfarande väntade på honom varje morgon pålitlig, oföränderlig, den sista samtalspartnern.
Barnen hade flyttat långt bort, och hans fru hade gått bort för fem år sedan. Sonen bodde i Uppsala, dottern i Malmö. De ringde sällan och kom på besök en gång om året. Ingrid hade bara legat stilla en morgon med slutna ögon, som om hon sov, men läpparna hade blivit blå. Det tog honom en stund att förstå.
Trots sorgen fortsatte han gräva i jorden, som om han väntade att Ingrid plötsligt skulle dyka upp och ropa: Gustav, kom och ät middag!. Ibland, när vinden rörde köksdraperiet, hörde han hennes röst i fantasin och vände sig men det var bara tomt.
Ingen ropade på honom. Bara sparvar kvittrade under taket och den gamla katten Misse spinnade vid hans fötter.
Bakom staketet bodde en ung familj Sven, Karin och deras femåriga dotter Alva. Deras hus, också gammalt, var målade i klarblått, som en bit av himlen som ramlat ner bland grönskan. Sven var lång, hade glasögon och lagade alltid något ett staket här, en bänk där. Karin var smal och snabb, sörjde med symaskin eller hängde tvätten. Alva ett riktigt barnbarn var sprallig och rastlös, med fräknar och två tofsar som pekade åt olika håll.
De hade flyttat hit för ett år sedan, köpt ett gammalt hus och gjort det fint. De hade tröttnat på stadens brus och smog och ville vara närmare naturen och människor.
Sven jobbade hemifrån, på distans, som han kallade det. Gustav förstod inte hur någon kunde arbeta utan att resa sig från stolen, men han respekterade det någon måste ju göra jobbet.
Karin sydde på beställning. Genom deras gård hördes ofta symaskinens surr. På torklinor hängde klänningar, skjortor och ibland märkliga dräkter kanske för teater eller fest. Varför på linor? Troligen för att pressa dem.
Alva sprang i gården, jagade kycklingar eller rivna blommor i Gustavs rabatter. Hon var livlig, med fräknar och två tofsar som studsade när hon skrattade högt eller funderade på en insekt.
En dag såg Gustav hur hon kröp under staketet och nådde hans prästkragar.
Morfar, får jag plocka dina blommor? ropade hon när hon såg honom.
Han ville nästan bli irriterad de där prästkragarna hade Ingrid planterat men han såg hennes glödande ögon och vinkade med handen.
Plocka, plocka. Men rycka inte upp rötterna.
Alva nickade glad och började försiktigt dra blommorna utan att skada kronbladen. Gustav såg på henne och tänkte att Ingrid nog en gång hade varit lika livlig oförtröttlig, med fräknar på näsan.
Alva böjde sig och en av tofsarna gled åt sidan. Hon fångade den snabbt, kastade den bakåt och fortsatte plocka, mumlande för sig själv:
Till mamma Till pappa Och till mig själv
Gustav log omedvetet.
Och till mig? frågade han, utan att förvänta sig svaret.
Alva såg först förvånad ut, sedan brast hon ut i skratt.
Alla blommor till dig! Du har ju odlat dem! Till mamma och pappa ska jag också plocka.
Och hon räckte honom en hel knippe.
Gustav tog prästkragarna, kände den tunna, knappt märkbara doften. Ingrid brukade alltid ställa dem i en vattenkanna på köksbordet vid fönstret.
Tack, mumlade han.
Morfar, varför har du så många blommor? fortsatte Alva. Hos oss i gården finns bara gräs och två buskar
Min fru gillade dem, svarade han kort.
Var är din fru? frågade hon.
Han stannade. Hur skulle man förklara hon är borta för ett femårigt barn? Alva verkade redan förstå. Hon blev tyst, smekte hans hand försiktigt:
Hon är nu på himlen?
Ja viskade han.
Min mormor är också där. Mamma säger att hon är en stjärna nu.
Gustav nickade, utan att veta vad han skulle säga. Alva bytte ämne:
Kolla, en fjäril!
Och hon sprang iväg, glömde både blommorna och de sorgliga tankarna.
Gustav stod kvar med blommorna i händerna, gick långsamt in i huset, fann en dammig kanna på hyllan, torkade den, fyllde med vatten och ställde prästkragarna på bordet precis som Ingrid brukade.
På kvällen knackade någon på dörren. På tröskeln stod Karin med en paj i händerna.
God dag, Gustav Pettersson! Vi har bakat en paj och ville bjuda er hon stannade upp när hon såg krukan med blommor.
Tack, svarade han. Kom in.
Karin steg försiktigt över tröskeln, satte pajen på bordet.
Plockade Alva blommor idag? frågade han.
Ja, en snäll flicka, svarade Karin och log, men ögonen glittrade.
Är hon ett besvär? fortsatte hon.
Nej, svarade han uppriktigt. Ibland är jag ensam.
Karin satte sig ner, som om benen var för tunga.
Vi var först osäkra på att det skulle bli för tyst här. I staden hörs grannar bakom väggarna Men här bara vinden i träden.
Det vänjer man sig vid, sade Gustav.
De satt tysta ett ögonblick. Sedan föreslog Karin:
Kanske kan du komma på middag imorgon? Sven ska grilla kött på kol.
Han ville tacka nej han var van vid sin ensamhet och stillhet. Men han mindes Alvas rop: Alla blommor till dig!.
Jag kommer, svarade han, förvånad över sig själv.
Karin log och reste sig.
Då ses vi imorgon.
När hon gick bort gick Gustav fram till fönstret. Ljuset från grannarnas hus lyste, och genom gardinen såg han hur Alva hoppade i deras rum, viftade med armarna, och Sven pratade med henne och skrattade.
Han suckade och såg på prästkragarna i kannan.
Kanske, viskade han, är jag ändå inte ensam.
Och stillheten i huset kändes inte längre så tung.
Morgonen började med ett högt knack på dörren. Gustav, som just avslutat sin morgonte, muttrade:
Vem vill ha mig så tidigt?
På tröskeln stod Alva i stora gummistövlar som såg ut att tillhöra hennes far, med gnistrande ögon.
Morfar, mamma säger att du ska komma till vår grill! Vi har redan ved! Kom!
Han tvekade, mindes gårdagens inbjudan.
Du menar till middag? svarade han.
Pappan har redan marinerat köttet! avbröt flickan och tog hans hand. Och mamma bakar en annan paj! Du lovade!
Gustav såg på sin slitna väst och de utslitna tofflorna.
Vänta, barn, låt mig byta kläder
Nej! svarade Alva och drog med honom. Du är redan fin!
Efter tio minuter satt han på grannarnas bänk i deras trädgård, medan Sven blåste på kolen i en gammal tunna som grill. Solen värmde, men under den vida äppelträdet var skuggan sval.
Gustav Pettersson, tror du kolen är klar? frågade grannen och torkade svetten från pannan.
Den gamle reste sig med ett gnissel, kikade i grillen och nickade:
Fem minuter till, så blir den lagom. Se hur den blir vit som snö på toppen.
Karin bar in ett fat med marinerat kött, som doftade av vitlök och färsk dill.
Gustav, du är vår grillmästare ikväll. Min man är inte så duktig på det här.
Sven ville protestera, men vände på huvudet och nickade tungt.
Så började den mest ovanliga dagen på fem år.
Gustav lärde Sven konsten att grilla köttet perfekt, medan Alva snurrade runt och försökte hjälpa och samtidigt störde. Karin dukade bordet och skar upp en grönsakssallad.
När de satt under äppelträdets skugga insåg Gustav att han skrattade åt en skämt som Sven berättade osmidigt, men på något sätt roligt i sällskapet. Alva, med ketchup på kinderna, hällde ner kompott från kannan i glasen och spillde halva i golvet.
Morfar, är det sant att du var soldat på kriget? frågade hon plötsligt, med stora ögon.
Middagen blev tyst. Sven och Karin bytte blickar.
Alva! ropade mamman strängt.
Nej, svarade Gustav och log oväntat. Jag var en liten pojke i kriget, bara hungrig.
Han berättade hur han efter kriget samlade ax av vete på kolkortsfältet, och hur han en dag hittade en frusen potatis och tror att det var den bästa dagen i hans liv. Alva lyssnade med gapande mun, och när han var färdig hoppade hon upp och kramade honom:
Jag ger dig all min potatis! Allt!
Alla skrattade, och Gustav kände värmen sprida sig i bröstet.
Sent på kvällen, när de första stjärnorna tändes, gick han hem. Sven såg honom till grindarna.
Tack, Gustav Pettersson. Du du förstår inte hur viktigt det var för Alva. Och för oss.
Den gamle vinkade:
Ingen fara
Allvarligt. Vi flyttade hit för att vara närmare människor. Men vi har hittat det när du är här.
Gustav avbröt honom:
Kom imorgon till mig. Jag visar hur man rullar potatis i jord. På dina rader är gräset redan knäligt.
Sven log brett:
Jag kommer. Självklart.
Hemma stod Gustav länge framför bilden av Ingrid.
Ser du, mumlade han, du var rädd för att jag skulle försvinna utan dig
Genom öppna fönstret hördes syrsornas surr och Alvas skratt från grannens hus hon var tydligen fortfarande full av energi efter den händelserika dagen. Gustav släckte lampan och kröp i sängen.
För första gången på länge var han inte rädd för natten.
Livet lärde honom att även när åren blir tunga och ensamheten känns djup, kan en liten blomma, ett vänligt ord eller en gemensam måltid påminna oss om att vi aldrig riktigt är ensamma. Att dela vår jord och våra minnen med andra gör varje dag meningsfull, oavsett hur gammal vi blir.
