Eva Lindström skyndade hem genom den dova skymningen. Klockan närmade sig nästan tio på kvällen och hon längtade bara efter att slinka in i lägenheten, äta en snabb middag och falla i sängens mjuka grepp. Dagen hade varit som en tråkig dans, tung och utan paus. Mats var redan hemma, maten stod klar och sonen Jacob hade ätit.
Eva hade jobbat i en liten frisörsalong på Södermalm och den här kvällen hade hon varit i sista skiftet. När salongen stängdes städade hon, slog på larmet och låste dörren så var hon klar.
Vägen hem slingrade sig genom en liten park som alltid var tyst och trygg. På dagarna satt pensionärerna på bänkarna, och på kvällarna var de tomma men lampaljuset kastade långa skuggor så att inget verkade farligt.
Men i natt var en av bänkarna inte tom. Två barn hade krupit ihop som två små fjärilar i mörkret en pojke omkring nio eller tio år och en flicka som såg ut att vara fem. Eva minskade takten och närmade sig dem.
Vad gör ni här själva så sent? Kom, vi går hem!
Pojken tittade på henne, smekte flickan på huvudet och omfamnade henne ännu hårdare.
Vi har ingenstans att gå. Steppfar jagade oss bort.
Var är er mamma?
Med honom. Full.
Eva tveklade inte ett ögonblick.
Ställ er upp, vi går till mig. Imorgon löser vi det.
Barnen reste sig sakta. Eva tog den lilla flickan, som de kallade Ebba, i handen och räckte en annan hand till pojken, Anton.
Hon förde dem in i lägenheten, förklarade allt för Mats och tolvårige Jacob. De, som kände hennes mjuka hjärta, svarade utan frågor de pekade på badrummet, satte sig vid bordet och bjöd dem på maten. De hungriga barnen åt tyst men med glädje allt som lagts fram.
Sen gick Eva till grannen, en kvinna vars dotter gick i första klass, och bad om kläder åt Ebba. Många plagg samlades, för i varje hem finns rester efter barnen.
Eva tvättade Ebba, klädde om henne i rena kläder. Anton tvättade sig själv, och någon gammal tröja hittades åt honom också. De lade sig i vardagsrummets soffa, Ebba höll sig hårt om sin bror, och Anton kramade henne hela natten.
Mätta och trötta föll barnen snabbt i sömn på rena sängkläder. Eva skickade sin son till sitt rum, och hon och Mats satt länge i köket och mumlade om vad som skulle bli nästa steg.
Morgonen grydde och Eva gick tidigt med Mats till hans arbete. Hon skulle gå på andra skiftet. Barnen vaknade, åt frukost, deras tvätt från natten packades i en påse och de skulle följa med hem.
De ledde henne till ett hus som stod precis bredvid. Lägenheten på tredje våningen stod på glänt. Barnen klev in och stannade stilla i korridoren
Eva stannade vid dörren och kände starkt behov av att se den där kvinnan i ögonen och fråga vad hon tänkt på hela natten medan hennes barn var ensamma någonstans.
Från rummet kom en ung, men märkbart emaciated kvinna med ett stort blåmärke under ögat. Hon såg likgiltigt på barnen och sade:
Ah kom och vem är hon?
Det är tant Eva. Vi har övernattat hos henne, säger pojken.
Ah okej, svarade hon med en mumlande ton och gick tillbaka till rummet som om ingenting hänt. Eva stannade förvirrad. Var det deras mamma?
Plötsligt vände kvinnan sig mot Eva: Kom till köket, vi ska prata.
Eva följde. Till hennes förvåning, trots att hemmet var fattigt, var det skinande rent överallt. Diskarna var i ordning, golvet gnistrade, kläderna på sina platser. Till och med hennes gamla, trasiga morgonrock med saknade knappar var ren. Sätt dig, sade kvinnan och pekade på en stol.
Eva satte sig. Kvinnan satte sig mittemot, bläddrade med sitt trötta öga och frågade: Har du barn?
Ja, en son, han är tolv, svarade Eva.
Lyssna Om något händer mig, lämna inte mina barn, okej? De är oskyldiga.
Vad menar du, tänker du lämna dem? frågade Eva förvånat.
Jag klarar inte mer. Jag försökt stanna flera gånger, men lyckas inte. Och han hon nickade mot ett rum där ett djupt snarkande hördes. Jag har kontaktat polisen. De sitter några dagar och kommer tillbaka ännu värre. Jag kan inte leva utan sprit, jag dricker varje dag. Och han kastar barnen på gatan. De är inte hans.
Var är fadern?
Han drunknade när Ebba var ett år gammal. Sedan har jag bara sovit.
Du arbetar?
Jag dammade golv i en butik. Förra veckan fick jag sparken för att jag ofta var frånvarande.
Och Mats?
Han tar småjobb då och då. Så här klarar vi.
Hon satt tyst ett tag, sedan vände hon sig åter till Eva: Om något händer, snälla, lämna dem inte. Du har ett gott hjärta. Om du inte kan ta hand om dem, ta dem till ett barnhem, så är det nog.
Eva reste sig. Hennes sinne vägrade att acceptera allt. Allt kändes som en skrämmande dröm. Barnen följde henne till dörren, omfamnade henne båda, och tårar började rinna ner för hennes kinder. Hon torkade dem snabbt med ärmen och sade till Anton att han visste var hon kunde hittas.
Hon steg ut på gatan och lät tårarna flöda som snö, så att förbipasserande kastade en blick åt henne. På kvällen berättade hon allt för Mats. Han ställde inga frågor bara lovade att de aldrig skulle lämna barnen. Jacob hörde samtalet, gick fram och kramade dem båda. Så satt de i köket, tysta, omfamnade varandra.
Tre dagar senare rusade Anton in, andfådd och skärrad. Han sa att deras mamma hade försvunnit och att steppfadern tagits av polisen. Ebba var hos grannen, men idag skulle de tas till ett barnhem. Han berättade snabbt och sprang tillbaka till sin syster. Samma dag togs barnen faktiskt till institutionen.
Nästa dag hittades deras mamma i floden, död av våld. Hon hade tydligen känt sin egen död förestås, och därför bett Eva om den sista bön.
Eva och Mats började fylla i pappersarbete för att få vårdnad om barnen. Det fanns inga släktingar till Anton och Ebba, och efter många kontroller samt tack vare Evas berättelse om samtalet med mamman fick de tillstånd.
Eva lämnade jobbet. Ebba var rädd, förlitade sig bara på Anton och höll sig ständigt nära honom. När en sked föll från bordet stirrade hon på Mats med skräck, som om hon väntade på ett straff.
Det tog mycket tid att vinna hennes förtroende. Anton, den äldre, förstod snabbt att i detta hem fanns ingen fara ingen smärta, ingen rädsla.
Så småningom öppnade sig Ebba. Hon gick tryggt fram till Eva, lekte med Jacob, log och pratade, även om hon fortfarande var lite rädd för Mats. Rädslan för vuxna män var djupt rotad.
Mats bemötte dem med försiktighet och värme. Han hade alltid drömt om en dotter, men på grund av sin hälsa kunde Eva inte få fler barn. En dag, när Mats kom tillbaka från en tredagarsresa, möttes han av Eva och Ebba på tröskeln. Han gick runt i cirklar, sträckte ut armarna mot flickan.
Ebba närmade sig försiktigt, omfamnade honom om nacken. Han lyfte henne upp, och tillsammans gick de in i köket. När de såg Ebba le, kom pojkarna fram, sedan Eva. Alla kramade varandra och stod där i tystnad, men med värme i hjärtat.
I detta hem skulle nu allt bli bättre.
