Så vad tittar du på mig så? flinade Liv. Erik ville bara bevisa för mig att han är en sån avundsjuk karl. Det är allt.
Vad menar du? frågade Alva, förvirrad.
Sanningen, lilla vän, svarade Eriks före detta fru, Liv.
Alva stod där och kände sig helt vilsen. Jag fattar ingenting sa hon och började gråta.
Liv pekade åt sidan. Där, Erik kommer att förklara allt för dig.
Alvas mamma, Anna Svensson, var en hård kvinna som styrde sitt egna sågverk i en liten stad nära Västerås med järnhand. Men när hon var ensam med sin enda dotter mjuknade hon, röstade ner till en vaggsång, och hennes ögon lysnade av ömhet. Så Alva växte upp som en känslig och tillitsfull flicka.
Hon hade aldrig känt någon sorg. Hon gick i en vanlig grundskola och i en musikskola, där hon med glädje lärde sig spela piano. Hon blev ingen stor musikstjärna, men blev en omtyckt pianolärare. Det enda som saknades var en bra make så dök den charmiga Viktor upp.
Viktor var busschaufför med en blygsam lön på runt femtusen kronor i månaden, men han bjöd på blommor och mjuka blickar. Alva föll pladask. Men Anna tyckte inte om honom.
En latmask och en klant! dömde hon Viktor.
Mamma, jag älskar honom, sade Alva med tårar i de ljusblå ögonen.
Okej, okej, svarade Anna, men med ett krav: Ni får bo med mig!
Deras rymliga trerummare hade plats för alla, och Viktor hade inget emot att bo med svärmor som ofta var på jobbet. Viktor hade i början ingen bråk i bagaget.
Efter bröllopet visade sig dock en annan sida. Viktor började dricka, gå omkring i stan och skrika åt Alva när svärmor hörde av. Alva såg inte problemen. Nio månader efter bröllopet födde hon sonen Lasse och kände att familjen var komplett.
Lasse var krävande och sjuklig, och Viktor blev allt mer irriterad. Alva höll ut och hoppades på förändring. Allt brast när Anna plötsligt gick bort efter bara ett år med sitt lilla barnbarn. Begravningen ordnade hennes gamla vän, juristen Johan Berg.
Under begravningsdagen dök Viktor inte upp. När han väl kom, stod hans väskor redo i hallen. Han hotade med rättegång och delning av egendom, men Alva svarade bara med tystnad. Johan såg till att inget av Eriks (jag menar Viktors) kvarlåtenskap delades. Så de två, Alva och Lasse, fick inga pengar från Viktor.
Alva kunde inte driva sågverket själv de anlitade experter genom Johan. Familjen hade inget att sakna, men ensamheten var tung. Utan vänner eller släkt, sökte hon tröst i sonen. Hon tänkte inte på nya män (Johan räknas inte).
En dag gick de med femåringen ut från barnklinikens väntrum, skyndade för att gömma sig undan regnet under ett stort paraply. Taxi var fullbokad, så de bestämde sig för att ta chansen att hoppa in i en bil som hastigt stannade bredvid dem.
Hoppa i! ropade föraren när han öppnade bakdörren. Kom i, parkering förbjuden här!
Alva tänkte inte på faran. Hon kände föraren från korridoren i kliniken, en man som hade kommit med sin son i samma ålder som Lasse. Efter resan tackade hon honom, men han ville ha hennes nummer. Hon svarade snabbt:
Jag träffar inga gifta män, så det får vara nog.
Hon körde med Lasse tillbaka till sin lägenhet, där hon fann inget av Viktors saker och inget av honom själv. Hon tog ett djupt andetag och ringde Johan för att be om juridisk hjälp igen.
Dagen därpå stod Erik (ja, Erik) i gården och väntade. Han räckte fram sitt skilsmässobevis och sa att han var singel. Alva blev förvånad, men ändå lockad av hans vänliga sätt. Erik verkade glad, omtänksam och Lasse tyckte han var rolig.
De började träffas varje dag, och Alva föll mer och mer för Erik. En månad senare friade han till henne. Lasse, som redan kallade Erik för pappa, gick med på att bli adopterad. Erik sade:
Jag har alltid drömt om två söner.
Alva gömde för Erik att hon hade en liten inkomst från sågverket, men pengarna sparade hon för Lasses framtid, för en lägenhet och för skolan. Hon ville inte att någon skulle veta. Johan hade lärt henne hur man skyddar sig.
Efter ett år började Erik förändras igen. Han kom hem sur och trött, och sa att chefen var påhittig. När Alva frågade om han kunde byta jobb, svarade han bara: Jag ska lösa det.
Snart slutade han svara på samtal och var ibland elak mot Lasse. En dag när de var i parken hörde Alva en främmande, lite hånfull röst:
Det här kommer bara göra pojken ledsen.
Hon vände sig och såg en rödklädd, mörkhårig kvinna. Vi känner varandra? frågade Alva förvånat.
Nej. Men det kan vi fixa. svarade kvinnan och presenterade sig: Jag heter Liv, Eriks före detta fru. Tillfälligt före detta
Alva stirrade på henne, medan Lasse lekte på lekplatsen. Liv fortsatte:
Så vad tittar du på mig så? flinade hon. Erik ville bara bevisa för mig att han är en avundsjuk karl. Det är allt.
Erik kom fram, såg förvånad ut och hörde Liv säga:
Erik, förklara för tjejen vad som händer.
Liv reste sig, klappade Erik på huvudet och sa:
Vi väntar på dig! utan att vända sig om.
Erik svarade sedan med den där långa pausen som om han samlade mod:
Jag gifte mig med dig för att göra Liv avundsjuk. Hon har varit en plåga, men nu är jag klar med henne och vill börja om med dig och Lasse.
Alva, som fortfarande var andfådd, frågade:
Varför adopterade du Lasse?
Erik svarade utan att tveka:
Så allt blir klart. Ny fru, ny son, livet i guld!
Alva såg på honom, kände hur hennes hjärta slog snabbare. Hon visste en sak: hon ville bara ett tryggt liv för Lasse, och om Erik kunde ge det, så var hon redo att gå hela vägen.
Och så, med Johan i ryggen och en ny början framför sig, tog Alva ett djupt andetag och ringde hans nummer igen för att säkra sin och Lasses framtid.
