Jag är 55 år och har äntligen bestämt mig för att leva för mig själv. Inga skuldkänslor, ingen rädsla för att vara “annorlunda” eller att göra någon annan nöjd. I min lilla vrå råder harmoni lugn, mjuk och nästan tyst. Inga främmande känslor som tidigare dränerade mig till max. Ingen dikterar hur jag ska leva, vad jag ska ha på mig eller vad jag får drömma om. Jag är återigen min egen.
Morgnarna startar utan stress. När jag vill slår jag på min favoritmusik, och när jag föredrar det så njuter jag bara av tystnaden och doften av nybryggt te med en skiva citron. Jag tittar ut genom fönstret, ser hur Stockholm vaknar, och tänker på hur skönt det är att vara i samklang med sig själv. Ingen tjatar på att jag läser för länge eller att middagen dröjer. Tystnaden skrämmer inte längre den har blivit min bästa vän.
Tidigare verkade ett liv utan partner ofullständigt. Så lär man sig från barnsben att en kvinna måste ha någon vid sin sida, vårda hemmet, smälta in och skydda eldstaden. Jag levde så länge. Jag glömde mig själv medan jag försökte vara bekväm, omtänksam och “rätt”. Med åren insåg jag att kärlek inte är självoffring. Kärlek är respekt, ro och acceptans. Och den första jag måste älska är jag själv.
Ibland smyger tanken fram: “Kanske öppna upp för ett förhållande igen?” Men så fort jag minns hur mycket energi och nerver andras humör, förväntningar och missförstånd tog, vill jag bara krama min frihet. Den är lätt som en morgonbris, kräver inga förklaringar och är helt okej att ha.
Nu kan jag göra vad jag vill, när jag vill och med vem jag vill. Vill jag gå en promenad i Hagaparken gör jag det. Vill jag stanna hemma, vira in mig i en filt och titta på gamla filmer så gör jag det. Jag kan tiga hela dagen eller spontant ringa min vän Lina och skratta tills tårarna rinner. Ingen kontrollerar, ingen svartsjukar, ingen förväntar sig rapporter. Det är en märkligt härlig känsla att vara fri både på utsidan och inombords.
Jag gillar när livet består av trevliga stunder: vi ses, skrattar, har en mysig kväll och sedan går var och en hem till sin egen lägenhet, där det är varmt, lugnt och ingen väntar på förklaringar. Inga drama, inga relationstester, inga känslomässiga berg-och-dalbanor. Bara mänsklig värme, lätthet och ömsesidig respekt.
Jag väljer lätthet. Jag väljer mig själv. Jag har äntligen insett att lyckan inte kommer med någon annan den föds inifrån. Och för att känna den behöver man bara tillåta sig själv att vara äkta. Inga masker, inga roller, ingen rädsla för att bli ensam. Ensamhet är ingen straff; det är en lyx när du lärt dig att stå på egna ben.
Jag är 55. Jag jagar inget och flyr inget. Jag lever bara. Varje dag är ett nytt tillfälle att tacka livet för lugnet, för erfarenheterna, för friheten och för att jag äntligen står i centrum av min egen värld.
