Kära dagbok,
Det är sent nu, men jag måste få ner allt som händer i huvudet innan sömnen tar över. Idag kom Måns och hans man Tobias oväntat förbi vår lägenhet på Södermalm. Det var som om någon slagit på dörren och sedan öppnat den för att släppa in en storm av känslor.
Det är inte första gången jag ser på mig själv som en skör figur. Min sjukdom har dröjt länge jag har gått igenom både cellgifter och strålbehandling. Efter en kort period av remission började håret sakta växa tillbaka, men det känns fortfarande som om varje dag är en ny prövning. Jag känner hur kroppen blir hårdare, hur energin rinner ur mig som vatten genom ett trasigt tak.
När de kom in möttes jag av deras trötta men varma blickar. God kväll, slå er ner, sa jag med min röst knappt hörbar, nästan som om jag vore ett barn som just vaknat från sömn. Bertil stod i bakgrunden, lite förvirrad men ändå närvarande.
Måns och Tobias slängde sig på soffan och såg mig med en blandning av oro och medkänsla. Jag kände hur min hals blev stel när jag började tala. Måns, Tobias, jag vet att det här låter märkligt, men jag har ett ovanligt önskemål. Vi ber er att tänka på att adoptera en pojke åt oss. Vi har redan två barn era döttrar, min systerdotter och min systerson men vi önskar en liten pojke att älska och skydda.
Ett tyst ögonblick följde. Måns svarade först, med en tröstande röst: Mamma, du kanske blir förvånad, men vi har länge funderat på att skaffa en son. Vi har redan två flickor, men vi känner att vi vill ha en bror till dem. Dessutom har min egen hälsa börjat svikta; min födelsemamma fick en kejsarsnitt och läkarna avråder mig från fler graviditeter. Så tanken på att ta ett barn från ett barnhem känns rätt.
Jag kände hur tårarna började tränga fram. Mina händer rörde sig nervöst över den lilla igelkotten av hår som jag hade låtit växa. Jag berättade för dem om min egen förlust en sen abort av en son som aldrig fick se ljuset. Jag har gråtit över den förlorade pojken hela mitt liv, sade jag, och min röst skakade.
Plötsligt kom min gamla vän, moster Elsa, in i rummet. Hon hade tidigare haft en stor födelsemärke på ögat som lärt henne att vara rädd för operationer. Nu såg hon frisk och leende ut, som om mörkret bakom hennes öga aldrig hade funnits. Hon berättade att hon hade besökt farmor Sigrid i Dalarna och att farmor hade hjälpt många med sina problem. Det fick mig att inse att jag inte är ensam i mina bekymmer.
Farmor Sigrid hade frågat mig om jag hade en son, och när jag svarade att jag bara hade en dotter, Måns, samt två älskade barnbarn Alva och Saga insisterade hon på att jag övervägde att adoptera. Jag hade glömt att jag en gång misslyckades med att föda en pojke i sista stund; en liten livskraft som aldrig fick chansen att blomma.
När farmor nämnde en son i samma andetag som din dotter, blev jag förvånad. Jag har aldrig berättat för någon om den förlorade graviditeten. Men nu, mitt i samtalet, kände jag hur en gammal sång började spela i mitt hjärta en sång om att rädda någon från ensamhet.
Jag insåg plötsligt att jag verkligen vill ge ett barn ett hem. Att låta en liten pojke växa upp med kärlek, värme och trygghet är mitt största önskemål. Det är inte bara för mig; det är för allas skull. Så jag höll om Måns och sa: Låt oss göra så här. Vi ska hitta ett barn att ta hem.
Vi kontaktade barnhemmet i Västerås i förväg och berättade om vår vilja. När vi kom dit såg vi barn i alla åldrar som lekte på mjuka mattor. En rödaktig pojke byggde en tornliknande hög av klossar och hans lilla mun öppnades i en koncentrerad låt. Jag pekade på honom och viskade åt Måns: Se, den där lilla är så lika dig, han samlar klossar med sådan envishet.
Plötsligt hördes en svag röst från ett hörn. En äldre pojke med sorgsna ögon mumlade något nästan ohörbart. Jag gick fram och frågade: Kan du säga det lite tydligare? Jag hörde inte riktigt. Han tog ett steg fram och svarade: Moster, snälla, ta mig, jag lovar att ni inte kommer att ångra er.
Vi fyllde snabbt i alla papper och adopterade den lilla pojken, som vi döpte till Viktor. Alva och Saga var överlyckliga över att få en bror. Viktor började genast kalla Måns och mig för mamma och pappa. Han tillbringade mycket tid hos farmor Inga och farfar Börje, som bodde nära och gick i samma skola som Viktor.
Jag själv kände att jag plötsligt hade en ny titel Mamma Viktor. Det kändes som om den förlorade sonen fortfarande fanns där, i varje blick Viktor gav mig.
Läkaren föreslog en ny behandlingsrunda för mig, men jag märkte hur min styrka avtog. Viktor såg på mig med sina stora blå ögon, rörde vid mitt korta hår och sa: Mamma, varför är du sjuk? Jag vill att du blir frisk! Jag svarade så gott jag kunde: Jag vet inte, men jag ska kämpa för dig, Viktor.
Börje pratade med kirurgen som menade att operationen hade 100 procent chans att lyckas. På operationsdagen var hela familjen på helspänn. Jag ringde ständigt Bertil och han lovade att hålla mig informerad. Börje fann Viktor gömd i vårt vardagsrum, under min rock, och Viktor grät tyst: Mamma, gå inte, jag vill inte förlora dig igen.
Telefonen ringde och en trött röst från sjukhuset berättade att operationen gått bra och att jag klarade den. Jag kände hur en osynlig tråd av hopp spände sig genom hela mitt liv. Börje omfamnade Viktor och sa: Allt är bra nu, vår mamma är vid liv, tack God.
Det känns som om jag äntligen kan andas. Jag har fått en ny början, en ny mening, och en liten pojke som påminner mig om allt jag förlorat och allt jag fortfarande kan ge. Tack, kära dagbok, för att du låter mig skriva ner detta. Jag hoppas att morgondagen blir ljusare, att Viktor växer upp stark och lycklig, och att jag får se honom springa omkring i sommarens ljumma kvällar, under midsommarnatten, med blomsterkransar i håret och ett leende på läpparna.
IngridJag somnar med Viktor i famnen och känner att varje hjärtslag nu är ett löfte om framtiden.
