Vi får bo hos dig ett tag eftersom vi inte har pengar att hyra en egen lägenhet! sa min vän.
Jag är en mycket aktiv kvinna. Trots att jag är 65 år lyckas jag fortfarande resa runt och träffa fascinerande människor. Jag minns både glädjen och vemodet från ungdomen. Då kunde man ta semester vart man ville! Man kunde köra ner till havet, campa i skogen med vänner, eller åka på en kryssning på någon svensk sjö och allt gick för en liten slant.
Det är dock bara minnen nu.
Jag har alltid älskat att möta nya människor, på stranden, i teatern eller på caféet. Många av dem har blivit livslånga vänner. En dag mötte jag en kvinna som hette Liv. Vi bodde tillsammans i ett vandrarhem under semestern. När vi skildes åt var vi fortfarande vänner. Åren gick, och vi skrev ibland brev och skickade julhälsningar. En morgon fick jag ett telegram, utan avsändare, med bara två rader:
Klockan tre på morgonen kommer tåget. Vänta på mig vid stationen!
Jag förstod inte vem som kunde ha skickat det. Vi hade ju inte planerat någon resa med mina män. Men klockan fyra ringde någon till dörren. Jag öppnade och blev nästan förvånad. På tröskeln stod Liv, två tonårsflickor, en gammal dam och en man med en hög med väskor. Jag och min man stod där, lika förbluffade. Trots förvåningen släppte vi in de oväntade gästerna. Liv frågade mig:
Varför har du inte åkt bort? Jag skickade ett telegram! Dessutom kostar en taxi!
Jag svarade:
Jag vet inte vem som skrev det.
Jag hade din adress, så här är jag.
Jag trodde att vi bara skulle hålla kontakten via brev.
Liv berättade att en av flickorna just hade tagit studenten och skulle börja på universitetet. Familjen hade kommit för att stötta henne.
Vi får bo hos dig! Vi har inga pengar för att hyra någon egen lägenhet, och du bor ju nära centrum!
Jag blev chockad. Vi var inte släkt och ändå ville de bo i mitt hem. Jag var tvungen att laga mat tre gånger om dagen åt dem. De bidrog med lite mat, men lagade inget själva. Jag fick ansvaret för allting.
Efter tre dagar hade jag fått nog. Jag bad Liv och hennes släktingar att flytta ut, oavsett var de skulle ta vägen. Det utbröt ett stort drama. Liv började kasta porslin och skrek hysteriskt. Jag blev helt förstörd av hennes utbrott. När de äntligen gick, hade de lyckats smita med min morgonrock, några handdukar och, på ett märkligt sätt, en stor gryta med kåldolmar. Jag har ingen aning om hur de fick med sig den, men grytan försvann helt.
Så gick vår vänskap i kras tacka Gud! Jag har aldrig hört av eller sett Liv igen. Nu är jag mycket mer försiktig när jag låter nya människor komma in i mitt liv.
Livet lär oss att vänlighet är värdefull, men att gränser är lika nödvändiga för att bevara både hjärtat och hemmet.
