**Dagboksanteckning**
När jag fyllde femton bestämde mina föräldrar att de absolut behövde ytterligare ett barn. Allt ansvar för min lillebror och hushållet hamnade på mig. Jag hann inte med läxorna och straffades för dåliga betyg. Men det värsta skulle komma: “Så länge din bror inte har gått ut skolan, ska du inte ens tänka på pojkar!” sa min far strängt. Jag var tvungen att fatta ett radikalt beslut.
När jag fyllde femton insåg mina föräldrar att de verkligen behövde ett barn till. Så kom min bror till världen. Alla gratulerade mig och önskade mig lycka till, men jag var inte på humör att fira. Jag tycker inte om att tänka tillbaka på den här tiden, men jag delar den ändå med dig.
Min mamma var glad att hon hade en dotter, men inte för att hon älskade mig utan för att jag var en gratis barnvakt. När min bror, Hampus, fyllde ett år slutade hon plötsligt amma och började jobba heltid. Min mormor kom på morgnarna, men när jag kom hem från skolan sov hon eller hade redan gått hem. Hampus var mitt ansvar. Han grät mycket, och jag kunde inte trösta honom.
Jag hade ingen tid för mig själv. Jag var tvungen att byta hans blöjor, bada honom, mata honom och laga färsk mat. När mina föräldrar kom hem på kvällen och såg smutstvätt eller ostrukna kläder började de skrika att jag var lat och en parasit. Sedan satte jag mig oftast med läxorna, för tidigare fanns det aldrig tid. I skolan gick det dåligt. Av medkänsla gav lärarna mig treor, vilket bara ledde till mer skäll.
“Tvättmaskinen tvättar, diskmaskinen diskar vad gör du egentligen hela dagen? Tänker du bara på fest?”
Min pappa skrek åt mig, och mamma nickade instämmande. Det var som om hon glömt hur det var att spendera några timmar med ett krävande barn samtidigt som man skötte hushållet.
Visst, tvättmaskinen tvättar men någon måste ändå sätta igång den, hänga upp kläderna och stryka det från igår. Diskmaskinen fick jag inte använda på dagen den drog för mycket el, och barnens tallrikar skulle alltid diskas för hand. Ingen avundades mig mitt dagliga moppande, för Hampus var livlig och kravlade överallt.
Det blev lättare när Hampus började på förskolan. Mina föräldrar insisterade på att jag hämtade honom och matade honom när jag kom hem. Då fick jag åtminstone några timmar på eftermiddagen för mig själv. Jag ansträngde mig mer i skolan och klarade mig utan treor.
Jag drömde om att studera biologi. Det var det enda ämnet som intresserade mig och som jag lärde mig lätt, men mina föräldrar stödde inte mitt val.
“Universitet är i city du pendlar en och en halv timme. När ska du hinna hem? Hampus måste hämtas, och sedan måste du ta hand om honom. Glöm det!”
De gav inte med sig, så min utbildning valdes åt mig. Närmast vår lägenhet fanns en yrkeshögskola för köksutbildning, där jag lärde mig att vara konditor. Jag minns knappt första terminen jag var, som man säger nu, deprimerad. Men sedan började jag engagera mig. Jag lärde mig älska att baka tårtor, laga kakor och olika desserter.
Från andra året jobbade jag deltid på helgerna i ett fik nära vår lägenhet. Först klagade mina föräldrar på att jag inte var hemma, men jag lyckades åtminstone bevara den lilla friheten. Efter examen fick jag heltidsjobb.
Inte långt därefter kom en ny köksmästare till fiket. Vi började träffas sent på kvällarna, och genast började mina föräldrar skrika och svära. Flera gånger kom min pappa efter mitt skift för att hindra mig från att gå en promenad med min pojkvän. En dag ordnade de ett familjemöte.
De bjöd in mormor, moster och hennes man. De ställde mig mitt i rummet och sa att jag skulle glömma pojkvän, promenader och all form av nöje.
“Du säger upp dig från fiket!” sa mostern. “Jag har fixat ett jobb åt dig som kökshjälp på Hampus skola.”
“Årets bästa nyhet!” utbrast mamma glatt. “Hampus kommer alltid att ha tillsyn, och du kan gå hem direkt efter skolan. Du får tid att hjälpa oss.”
Säga upp mig från fiket, där jag var uppskattad, fick betalt och där allt gick bra? Där min pojkvän jobbade? Jag föreställde mig mitt liv en dyster skolmatsal med slemmiga köttbullar och klibbig pasta, kvällar fulla av sysslor och ett liv helt ägnat åt Hampus.
“Så länge din bror inte har gått ut skolan, ska du inte ens drömma om pojkar,” sa pappa strängt.
Nästa dag berättade jag allt för min pojkvän, och vi gjorde en plan. Länge hade han velat öppna ett eget fik, men han hade inte sparat tillräckligt. Vi behövde antingen ta ett lån eller hitta investerare. Hemma sa jag att jag måste jobba två veckor till. Mina föräldrar gick med på att vänta tills uppsägningstiden gick ut.
Tyvärr fick vi inget lån, men vi hittade en annan lösning. En vän till min pojkvän arbetade som manager på en fin restaurang och erbjöd honom en ny tjänst i Malmö. Han åkte på intervju och övertalade chefen att prata med mig via videorop. Medan jag berättade om mig själv bjöd min älskling in dem att prova mina desserter han hade tagit med dem i en kylväska.
Sista arbetsdagen gick jag tidigare. Jag sprang hem medan ingen var där, packade snabbt mina saker, tog alla dokument och besparingar och åkte tåg till Malmö.
Nu lever jag mitt eget liv, ägnat åt dem jag själv väljer inte dem jag tvingades till.
Ja, jag älskar min bror och hoppas verkligen att vi en dag får en bra relation. Jag bär inget agg mot mina föräldrar, men jag vet att så länge jag bor i samma stad som dem, skulle jag aldrig kunna bryta mig loss. Jag är inte stark nog att stå emot. Därför var jag tvungen att fly. Jag hoppas att allt ska ordna sig här i vår nya stad, och att vi ska bli lyckliga.
