En gård i samklang
På en bostadsgård i utkanten av en svensk stad vaknade livet med buller och bråk, där alla kände sin plats. Mellan höghus med lätt nött fasad flöt vardagen i sina vanliga spår: på morgonen knuffade föräldrar barnvagnar mot ramporna, pensionärer promenerade långsamt med sina hundar, och ungdomar med ryggsäckar slalommade mellan rabatter och sopcontainer. Asfalten glänste fortfarande efter ett nyss passerat regn och speglade den starka sommarsolen. I blomrabatterna under fönstren blommade kapuciner och tagetes, medan barn i t-shirts sparkade boll eller cyklade och då och då sneglade mot de vuxna.
Vid entrén bildades redan en liten kö: någon försökte tränga sig förbi med en mjölkförpackning, en annan krånglade med en barnvagn ur den trånga farstun. Och där, som en ständig återkommande hinderbana de senaste månaderna elsparkcyklarna. Minst fem stycken stod slängda; en låg tvärs över rampen så att en mamma med barn fick manövrera klumpigt mellan hjulen. Intill stod pensionären Maj-Britt och irriterat bankade sin käpp mot asfalten.
“Ännu en gång! Man kan varken gå eller köra här…”
“Det är ungdomarna som slänger dem hur som helst!” instämde en medelålders man i en sportjacka.
En tjej i tjugofemårsåldern ryckte bara på axlarna:
“Var ska vi annars göra av dem? Det finns ju inga särskilda platser.”
Grannarna muttrade vid ingången; någon påpekade sarkastiskt att det snart bara skulle finnas parkerade sparkcyklar och cyklar istället för blommor. Men ingen tog initiativ alla var vana vid små irritationer i gårdslivet. Först när en till förälder nästan körde in en barnvagn i en ostadigt ställd sparkcykel och svor tyst ilsket blev stämningen mer påtaglig.
I gården hördes den vanliga blandade kör
