Alma stod framför det lutande lilla huset med en skrynklig papperslapp i handen. Vinden lekte med hennes tunna jacka, och inom henne var det lika tomt som i husets mörka fönster. Tjugo år på barnhemmet låg bakom henne, och nu var hon här ensam, med en liten väska och en handfull pengar. Vad som väntade visste hon inte.
Huset såg ut att ha stått öde sedan förra seklet. Taket hängde ner, fönsterluckorna hölls på nåder, och altaren knarrade farligt under hennes fötter. Alma kände tårarna tränga fram. Var detta verkligen allt hon fått efter ett liv utan familj?
Plötsligt gnisslade grannens grind. En äldre kvinna i en blommig morgonrock kom ut. När hon fick syn på Alma stannade hon och gick bestämt fram till henne.
“Vad gör du här ute i kylan?” frågade hon vänligt. “Det är oktober, och du har knappt någon jacka.”
Alma tog fram en anteckningsbok och skrev snabbt: “Jag fick det här huset. Jag är från barnhemmet. Jag kan inte prata.”
Kvinnan läste och suckade medkännande.
“Åh, stackars flicka. Jag heter Margareta Andersson. Och du?”
“Alma”, skrev flickan med klumpiga bokstäver.
“Du kan ju inte stå här ute! Kom in till mig, så värmer du dig med en kopp te. Imorgon kan vi titta på huset tillsammans kanske kan det fixas. Det finns gubbar i byn som kan hjälpa till.”
Inne hos Margareta luktade det nybakade bullar och en trygg värme. Gula gardiner, broderade dukar och blommor på fönsterbrädorna allt här andades den omtanke Alma aldrig känt. På väggen hängde en bild av en ung man i uniform.
“Det är min son, Erik”, sa värdinnan när hon såg Almas blick. “Polis. Snäll karl, men sällan hemma. Men du, lilla vän, hur ska du leva? Behöver du arbete?”
Alma nickade och skrev: “Jag behöver jobb. Vad som helst. Jag kan städa, laga mat, ta hand om människor.”
“Hör du, jag känner en gammal dam Birgitta Persson. Hon behöver hjälp. Släkten finns, men de gör mer besvär än nytta. Vill du träffa henne? Jag ger dig adressen.”
Birgittas hus var stort men förfallet. Målningen flagnade, trädgården var vildvuxen, och skräp låg överallt. En trött och irriterad kvinna i fyrtioårsåldern öppnade dörren.
“Är du vårdaren?” frågade hon och mätte Alma med blicken. “Jag är Karin, barnbarnet. Och det här är min man, Anders.”
Mannen i fåtöljen med en ölflaska nickade bara, utan att se upp från tv:n. Han luktade alkohol.
“Det är mycket att göra”, fortsatte Karin och tände en cigarett. “Farmor är sängliggande måste matas, tvättas, städas. Hon är grinig ibland. Vi betalar tre tusen kronor i månaden, och mat får du ta från kylen. Går det bra?”
Alma visade sin anteckningsbok: “Jag är stum, men jag förstår och gör mitt bästa.”
“Stum?” Karin utbytte en blick med Anders. “Bra. Då slipper vi gnäll.”
Birgitta låg i ett halvmörkt rum som luktade medicin och instängdhet. Hennes kropp var utmärglad, och blicken fylld av smärta. Alma kände en klump i halsen.
“Farmor, det här är Alma. Hon ska ta hand om dig”, sa Karin högt. “Vi åker nu. Fixa er själva.”
Den gamla damen tittade på Alma. Hennes ögon lyste till hopp?
Alma skrev: “Vad heter ni?”
“Birgitta Persson… och du?”
“Alma. Jag ska ta väl hand om er.”
För första gången den dagen log Birgitta svagt.
När Karin och Anders åkt började Alma arbeta. Allt var i hemskt skick damm, smutsig disk, golv som inte tvättats på evigheter. Men värst var Birgittas tillstånd. När Alma hjälpte henne att tvätta sig, såg hon blåmärken på hennes armar inga slumpmässiga fall.
“Vad hände?” skrev hon.
“Jag ramlar ofta”, viskade Birgitta och såg ner.
Alma trodde henne inte. Hon öppnade fönstret, bytte lakan, tvättade och klädde om Birgitta. Hon lagade soppa och matade henne tålmodigt.
“Länge sedan jag åt så gott”, sa Birgitta med tårar i ögonen. “Tack, kära du.”
På en månad förändrades Birgitta. Alma läste högt för henne, satte blommor på fönsterbrädan och spelade gamla tv-serier. Huset blev mer hemtrevligt.
Men när Karin och Anders kom, förändrades stämningen direkt. De såg misstänksamt på den “bortklemade” farmodern och klagade över mat och mediciner.
“Varför så mycket mat? Hon överlever ändå”, muttrade Karin.
Efter ett besök hittade Alma nya blåmärken. Birgitta grät och vägrade äta.
Alma visste vad som måste göras. Hon gick till en elektronikaffär och förklarade med anteckningar:
“Dold kamera? Varför?” frågade säljaren, Markus.
“För att skydda någon som inte kan försvara sig”, skrev Alma.
Markus såg på henne och log.
“Jag förstår. Här ta denna. Den är bra. Och…” Han tvekade. “Ta den gratis. Känn
