“Lägg säng åt din farfar i bastun! Jag vill inte skämmas framför mina vänner!” fräste svärmodern.
“Lina lilla, mina vänner från Danmark kommer snart. Minns du att jag sa att de skulle bo här några dagar?” fortsatte hon och ställde sig bredvid Lina, som satt och jobbade vid datorn.
Den unga kvinnan tittade trött upp från skärmen, log svagt och nickade. Hon var utmattad hon hade inte ens hunnit färdigställa skisserna till den nya klädkollektion hon utvecklat från grunden. Det fanns så mycket att göra att hon till och med hemma ägnade all ledig tid åt arbetet. Ögonen sved, och ibland såg hon suddigt. Hon borde ta en paus, gå ut i trädgården och vila i hammocken en stund. Just det tänkte hon göra men hon anade inte att humöret skulle vara förstört inom några minuter.
“Visst, jag minns. De kommer imorgon, eller?”
“Nej, idag faktiskt,” svarade Kerstin med en irriterad ton och höjde hakan.
“Åh! Jag har varit så upptagen att jag glömde bort vilken dag det är. Behöver du hjälp med något? Ska jag laga mat eller städa?”
“Jag har redan fixat allt. Jag väntade inte på din hjälp. Men det är inte det jag vill prata om. Du ska bädda åt din farfar i bastun. Han får bo där några dagar. Det finns en utedass precis bredvid, och du kan ta ut mat till honom. Ingenting kommer hända. Säg att han är trädgårdsmästaren om någon undrar. Mina vänner är viktiga för mig, och jag tänker inte skämmas framför dem.”
Kerstins ord lät knappast som en förfrågan. Hon pratade med en irriterad, befallande ton som tydligt visade att hon inte tänkte acceptera något annat svar. Och om svärdottern vägrade? Då skulle det bli problem.
“Kerstin, vad menar du? Hur skulle min farfar kunna skämma ut dig?” fräste Lina, med blossande kinder av ilska.
Svärmodern och hennes farfar, Göran, hade aldrig kommit överens. Göran försökte undvika konflikter med den “gnälliga kvinnan”, som han kallade henne, men spänningen mellan dem låg alltid i luften.
“Jag sa precis vad jag menar. Är det otydligt? Jag vill inte skämmas! Den gamle är så klumpig. Han kan inte ens äta en måltid utan att hosta eller spilla något.”
“Det är för att farfar har problem med matstrupen om han äter för hårda saker börjar han hosta. Dessutom skakar han på händerna efter alla år på fabriken. Du vet det mycket väl. Trots det är han en underbar människa, och jag förstår inte varför du har sådana problem med honom. Hur kan han skämma ut dig? Vad har han med dig att göra?”
“Lina lilla, hur vågar du höja rösten mot mig? Har jag någonsin gjort dig något ont? Jag bad om en enkel tjänst, men om det är för svårt för dig att göra något för din svärmor, så ska du veta att jag kommer komma ihåg det. Jag har uppfostrat en fin son åt dig, lämnat honom i dina händer, och så skriker du på mig!”
Ingen hade skrikit, men Kerstin tolkade allt efter eget huvud.
Med hakan ännu högre hur var det ens möjligt? lämnade hon Linas rum och smällde igen dörren efter sig. Varför hade hon alltid för vana att gå omkring med näsan i vädret och smälla dörrar?
Lina var rasande. Hur kunde Kerstin ens komma på idén att begära något sådant? Förresten, hon hade inte ens bett hon krävde. Det syntes tydligt hur hon såg ner på farfar, och Lina beslöt sig för att prata med sin man om det. Dessutom skulle Emil snart komma hem för lunch.
Hon tittade in till farfar, såg till att han mådde bra, tände skrivbordslampan åt honom och skällde lite på honom för att han höll på med sina träaskar utan extra belysning.
“Lina lilla, jag är nästan klar. Bara en liten detalj kvar, sen vilar jag lite. Jag är trött idag,” log Göran varmt.
“När jag var liten brukade jag säga att jag bara skulle läsa en sida till, och då skällde du på mig. Minns du det?”
Farfar skrattade. Det kändes lite lättare i hjärtat.
Emil kom hem på lunch, men Lina fick ingen chans att prata med honom i enrum, för Kerstin kretsade runt sonen och envisades med att han absolut måste gå tidigare från jobbet för att hämta hennes vänner på flygplatsen.
“Mamma, Lina har körkort. Ni kan ordna det tillsammans. Jag kan inte, vi har en viktig deadline idag. Jag kommer knappast ens hinna hem i tid.”
“Men du lovade! Jag ber dig sällan om saker. Det är viktigt för mig att min son hämtar dem!” förkunnade Kerstin.
Sur som en citron stegade hon iväg, och Lina suckade tungt. Emil såg genast på sin fru att något var på gång som kunde urarta till en konflikt.
“Vad är det, älskling? Är det något som bekymrar dig?”
“Din mamma beter sig så konstigt nu när gästerna kommer, som om det vore en fråga om liv eller död. Idag krävde hon att jag skulle bädda åt farfar i bastun för att hon är rädd att han ska skämma ut henne. Emil, jag förstår att hon är nervös, men det här går för långt, tycker du inte?”
Emil blåste ut luft, kliade sig i nacken och bet ihop läpparna. Hans mors beteende förbryllade honom. Han visste mycket väl att hon ofta gick över gränsen. Och nyligen verkade det som om fräckhet var hennes främsta glädjeämne. Kanske hade hon alltid varit så här? Ibland undrade han om det var därför hans far lämnade dem. Kerstin hade alltid målat upp honom som en dålig människa, men kanske hade han bara inte stått ut med hennes gnälliga sätt?
“Vad svarade du?”
“Jag vägrade, så klart. Jag tänker inte behandla farfar på det sättet. Det är inte normalt.”
“Du har rätt. Jag ska prata med mamma om hon fortsätter så här. Det lovar jag.”
Emil reste sig, kysste sin fru på kinden och skyndade till bilen på jobbet väntade en bergochdalbana av uppgifter som bara han kunde lösa.
Eftersom Emil inte kunde ta sig ledigt blev det Lina som får köra Kerstin till flygplatsen. Efter deras tidigare konflikt låg spänningen kvar som en tjock dimma. När skulle stormen bryta ut? Lina kände sig skyldig, trots att hon visste att hon hade rätt. Hon ogillade konflikter, särskilt med familjen. Hon hade hoppats på en bättre relation med sin svärmor, men icke. Kerstin hittade ständigt på konstiga, påhittade förolämpningar, mulade, och Lina kände sig skyldig utan anledning.
Sådan hade farfar uppfostrat henne. Det var tack vare hon
