**Dagbok**
När vänner fick reda på att min fru och jag hyrde ut en lägenhet, ville de genast flytta in. Hur förklarar man artigt att man inte vill hyra ut till vänner? Det blir alltid svårare att förhandla på det sättet.
Efter vårt bröllop gick allting bra mellan mig och min fru. Vi gifte oss med tanken att bo hos hennes föräldrar. Under tiden flyttade mina egna föräldrar till kusten, och deras lägenhet såldes. Pengarna delades mellan mig och min syster. Med det och lite hjälp från min svärfar köpte vi en stor etta där vi satte upp en vägg för att skapa två rum. Vi tänkte att ett skulle vara till ett barn, men det blev aldrig av.
Först ville vi inte, sen tog våra karriärer fart och vi hade inte tid. Till slut orkade vi inte, och min fru vägrade gå till läkaren. Jag var heller inte särskilt sugen på barn. Vi levde lyckligt tillsammans och ingen av oss oroade sig för vem som skulle ge oss ett glas vatten på ålderns höst. Våra vänner som redan hade barn var nedsänkta i skulder och såg inte särskilt glada ut. Så vi kom fram till att vi klarade oss utan den sortens lycka, eftersom det hela ändå löste sig självt.
När vi båda var trettiotre år investerade vi i en lägenhet. Summan var inte enorm, så vi tog risken trots att många avrådde oss. Vid trettiosju hade vi en lägenhet redo att flytta in i. Vi gjorde en minimal renovering för att göra den perfekt. Min fru sa att det var en försäkring om vi någonsin fick barn, annars skulle vi lämna allt till våra syskonbarn på äldre dar.
Just nu bestämde vi oss för att hyra ut. Vi försökte göra det själva utan mäklare och nämnde det bland vänner för tips på var annars man kunde annonsera. Plötsligt kom den besvärliga frågan kunde våra vänner med barn flytta in? De hade bott i sunkiga hyreslägenheter i åratal, och här var ett nytt hus, fräscht, och de kunde till och med få “rabatt”.
Det var vårt misstag att berätta för dem. Vi visste inte att några skulle vilja hyra den.
“Det är bara ett rum, ni har för stor familj,” försökte min fru.
“Och? Vi bor i en etta just nu. Era bilder visar att det är rymligare.”
“Men det är nytt, och ni har barn och en katt…”
“Vadå, tror ni vi är slarviga och kommer förstöra det?”
Vi sa att vi måste fundera, fast jag personligen ville inte ens tänka på det. Jag hade varit hemma hos dem och sett hur stökigt det var. Till slut lade min fru över ansvaret på mig att ringa och avböja med någon dum ursäkt.
Svaret jag fick var:
“Ni har en extra lägenhet, och era föräldrar kommer dö en dag och lämna er deras, men ni har ändå inte nog! Ni kommer sitta där med era lägenheter och vissna utan barn, utan vänner, utan glädje!”
Är det en rimlig reaktion? Vi är inte skyldiga dem något. Det är inte vårt problem att de skaffat barn utan lägenhet eller föräldrars stöd och nu inte har någonstans att bo. Alla lever som de vill varför kan vi inte hyra ut till en främling för fullt pris istället för att göra en väns tjänst?
**Lärdomen:** Att blanda vänskap och ekonomi är som att bjuda in regn på en picnic det slutar alltid med att någon blir blöt.
