**Dagboksinlägg 15 år senare**
“Hyrade en man för att göra min väninna avundsjuk och så blev jag hopplöst kär i honom.
‘Linnea, har du fått inbjudan till Ritas bröllop?’
‘Jo, men jag tänker inte gå’, sa jag i luren.
‘Hur kan du inte gå? Hon är väninna, och bröllopet blir ju lyxigt hon gifter sig ju med en utlänning! Det blir på finaste restaurangen!’ protesterade Julia.
‘Nej, jag har ingen att gå med. Du vet hur det är med mig och Erik. Jag tänker inte gå ensam, Rita kommer bara att skratta åt mig, du känner henne!’
‘Okej, jag kommer över ikväll. Vi hittar på något’, sa Julia och lade på.
Rita, Julia och jag var vänner sedan högskolan. Med Julia har jag fortfarande kontakt, men Rita och jag har glidit isär sedan hon flyttade utomlands för några år sedan. Nu hade hon plötsligt skickat en bröllopsinbjudan.
Rita var alltid arrogant och självsäker, och nu ville hon att vi skulle dyka upp med våra respektive partnar. Jag hade ingen, så jag tänkte skippa hela grejen för att inte bli utskrattad.
Julia dök upp på kvällen, som lovat.
‘Linnea, jag har en idé! Vi hittar en pojkvän eller make, om du så vill åt dig.’
‘Vad? Vilken make?’
Julia var en riktig idéhavare, och hennes planer kunde få huvudet att snurra. Hon var den sorten som trodde att inga situationer var hopplösa.
‘Det finns ju byråer där man kan hyra en man! Perfekt, eller hur?’
‘Nej, absolut inte! Skulle jag beställa en man som en pizzaleverans?’
‘Linnea, inte en man en gentleman! Och inte på riktigt! Poängen är att du ska få Rita att bita i gräset, eller hur? Så kör! Dessutom har jag redan ringt och fixat allt.’
‘Julia, du är omöjlig! Vem vet vilken typ de skickar?’
‘Jag har beställt en snygg, artig kille i en fin bil. Räcker det? Imorgon kl. 19 väntar han på dig utanför biografen. Ni kan prata igenom detaljerna han kan spela kärleksfull make eller fästman, vad du vill.’
‘Men hur ska jag känna igen honom? Och hur mycket kostar det?’
‘Slappna av, det är inte så dyrt. Han känner igen dig jag skickade ett foto. Nu slutar vi tjata och går och shoppar bröllopsklänning!’
Nästa dag gick jag för att träffa min ‘uthyrda man’. Efter att ha gått fram och tillbaka utanför biografen satte jag mig på en bänk.
‘God kväll, är du Linnea?’ frågade en främling. ‘Jag heter Viktor.’
Jag tittade upp och blev genast imponerad. Julia hade rätt han var verkligen stilig.
‘Linnea, din väninna förklarade allt. Oroa dig inte, jag sköter rollen som din blivande man. Här!’ Han log och räckte fram en vacker bukett.
‘Åh, det behövde du inte!’ rodnade jag.
‘Linnea, vill du ta en promenad? Berätta lite om dig, så jag vet vad jag ska säga. Det är ju en del av jobbet.’
‘Visst!’
Vi strövade runt i stan i flera timmar. Sedan tog han min adress och sa att han skulle vänta på mig utanför min port på lördag.
Jag var helt betagen. Jag fattade inte varför en sån här kille skulle jobba med sånt här.
På lördagen ringde Viktor.
‘Linnea, är du redo? Jag är där om tio minuter.’
‘Ja, jag kommer nu.’
Han stod vid porten i en fin kostym, bredvid en elegant bil. Snygg? Jag höll på att svimma.
‘God morgon, älskling! Hoppa in, vi har bråttom’, sa han med ett leende. ‘Hur är min roll hittills?’
‘Perfekt!’ skrattade jag.
Ritas bröllop var verkligen lyxigt. Hon log belåtet när hon såg mig tills hon fick syn på Viktor. Då försvann leendet. Hennes utländska fästman var dubbelt så gammal, flintskallig och tjock.
Jag njöt. Rita hade alltid retat mig för att jag var för blyg och ‘vanlig’ för att hitta en man. Kanske hade hon rätt, men idag skulle jag bevisa motsatsen och det lyckades. Viktor höll sig nära mig hela kvällen, såg inte ens på andra tjejer.
‘Linnea, nöjd?’ viskade Julia.
‘Ja, tack!’
‘Gillar du Viktor?’
‘Jättemycket. Men vad är poängen? Imorgon glömmer han mig.’ Jag önskade att kvällen aldrig skulle ta slut.
Julia log hemlighetsfullt och försvann.
‘Linnea, har du någonsin sett vår stad på natten?’ frågade Viktor.
‘Nej, jag sover oftast.’
‘Synd! Det är magiskt. Vill du smita och se det med mig?’
‘Gärna!’
Vi tog adjö av brudparet.
‘Tack, Rita! Allt var underbart!’ sa jag.
‘Gillade du det?’
‘Ja, fantastiskt bröllop! Vi drar, vi vill vara ensamma’, sa Viktor och slog armen om mig.
‘Jaha, då så! Trevligt att träffa din man!’ sa Rita med en elak blick.
Vi körde runt hela natten. Viktor berättade massor av intressanta saker. Jag undrade var han fått all den här kunskapen ifrån man skulle aldrig tro det av hans jobb.
Vid gryningen körde han mig hem.
‘Linnea, jag är så glad att vi träffades. Du är en underbar tjej.’
‘Tack, Viktor. Hur mycket är jag skyldig?’
‘Ingenting, din väninna har redan betalat.’
‘Tack igen. Hej då.’
Hemma brast jag i gråt. Jag fattade att jag var kär.
Snart ringde Julia.
‘Nå, hur gick det?’
‘Katastrof.’
‘Vad, gillade du honom?’
‘Självklart! Men vad gör det? Jag kan ju inte hyra honom för alltid.’
‘Sluta lipa. Vi sover nu, men ikväll kommer jag över!’
På kvällen ringde det på dörren. Där stod Julia och Viktor.
‘Överraskning!’ skrek hon och kramade mig. ‘Det här är min bror, Viktor, som du alltid vägrade att träffa. Hur många gånger har jag inte försökt?’
‘Vad? Så det här var ett trick? Viktor, jobbar du inte på den där byrån?’
‘Klart det var ett trick! Hur annars? Du är ju envis som en åsna! Ska vi stå här hela kvällen? Vi har tårta och champagne!’
‘Jaha, om det är tårta… Kom in då’, skrattade jag.
‘Hej’, sa Viktor och kramade om mig.
Idag är Viktor och jag gifta i femton år. Vi har två barn och ett lyckligt liv. När barnen frågar hur vi träffades, skrattar vi bara. ‘På mammas väninnas bröllop’, säger Viktor och blinkar åt mig.
**Lärdomen:** Ibland måste livet lura oss lite för att vi ska se det uppenbara.”
