“Min son, snälla, ta hand om din sjuka syster. Du får inte överge henne!” viskade mamman, orden som ett svärd genom hennes bröst.
“Lyssna på mig, min son…” flämtade hon knappt hörbart.
Varje ord var en plåga. Sjukdomen slet i henne utan nåd. Hon låg i sängen, utmärglad, genomskinlig. Lukas kände knappt igen den kvinna som en gång varit stark, leende, full av liv. Nu…
“Lukas, jag ber dig, lämna inte Märta… Hon är ömtålig. Hon är annorlunda, men hon är vår. Pröta mig…” Mamman grep hans hand med oväntad styrka. Varifrån fick hon den kraften? undrade han.
Lukas grimaserade. Hans blick smög sig mot sin äldre syster, Märta, som lekte i ett hörn av deras lilla lägenhet i Göteborg. Hon var över fyrtio, men lekte fortfarande med dockor, mumlande osammanhängande. Hon log, som om det inte var döden som väntade, utan en fest.
Lukas hade allt: ett byggföretag, en dyr SUV, ett stort hus vid älven. Men där fanns ingen plats för Märta. Hans barn var rädda för henne, och hans fru, Ebba, kallade henne för “galen”. Fast Märta var lugn, lekfull, oskyldig.
“Men… du vet… jag har en familj… och Märta… hon är…” stammade han och försökte dra loss sin hand från mammans grepp.
“Min son, din fars hus är ditt… Men jag har lämnat en trea till Märta. Allt är lagligt.”
“Var fick du pengarna?!” Lukas och Ebba utbytte en förbluffad blick. Deras ansikten lystes upp av girig förvårska.
“Jag tog hand om den gamla skollärarinnan… Jag tog med mat, medicin…
Hon var snäll. Jag trodde inte hon skulle lämna mig lägenheten. Jag skrev den på Märtas namn, så hon har ett hem. Men du… du måste se efter henne, snälla… En dag blir det dina barns. Vem vet hur länge hon lever…”
Den natten dog mamman.
Märta verkade inte förstå att hon blivit föräldralös. Lukas tog henne genast till sig och började renovera lägenheten.
“Varför ska Märta ha så mycket plats? Hon kan bo hos oss. Vi hyr ut den.”
Ebba protesterade inte först. Märta störde ingen: hon lekte hela dagarna, skrattande. Men hennes underliga beteende skrämde Ebba. “Idag är hon lugn, men imorgon?”
“Ge det lite tid”, bad Lukas. Men efter sex månader, med hjälp av en vän som var notarie, överförde han både föräldrahemmet och systerns lägenhet till sitt eget namn. Han lurade Märta att skriva under papper utan att förklara.
Då började helvetet.
När Lukas var på jobbet torterade Ebba Märta: hon skrek på henne, låste in henne, gav henne ibland kattmat. Han hittade henne ofta gråtande, skräckslagen. En dag slog Ebba henne. Märta, förfärad, kissade på sig.
“Inte bara är du dum i huvudet, du kissar på dig också?! Ut ur mitt hus!”
Hon slängde Märtas saker i en påse och gav henne en knuff ut genom dörren.
“Var är Märta?” frågade Lukas på kvällen, sträckt i sängen.
“Hon stack!” vrålade Ebba. “Hon kissade på sig, sedan låste hon in sig. När jag öppnade, sprang hon iväg med sin väska. Jag tänker inte jaga en galning!”
Lukas teg. Sedan sa han: “Okej, om hon har gått…” och tände tv:n. “Förresten, jag hittade hyresgäster.”
Natten var lång. Han tänkte på Märta. Var fanns hon? Hon var som ett litet barn, hjälplös. Han somnade först på morgonen och drömde om mamman:
“Jag bad dig, min son…” sa hon från kistan och pekade anklagande på honom.
Drömmen förföljde honom i veckor. Han stod inte ut. Efter två månader ringde han sin gudmor, Anna:
“Nå, Lukas, biter samvetet?” svarade hon kallt. “Bra att jag hörde av din mor. Jag hittade Märta skräckslagen, tog henne till mig. Hon stannar hos mig. Jag vill inte ha hennes lägenhet. Lev med din skam!”
“Herregud, gudmor…” mumlade han och lade på. Han kände lättnad: Märta var i säkerhet.
Men hon dog två månader senare, av samma sjukdom som mamman. Lukas kom inte till begravningen han hade “bråttom”.
Tio år gick. Nu låg Lukas sjuk, plågad av smärta och ånger. Ebba bodde med en annan man. Barnen kom sällan, grymtande: “Du luktar sjukdom…”
En dag kom Ebba med papper:
“Skriv under, vi måste avsluta firman.”
Han skrev. Senare förstod han: det var donationen av huset. Sedan företaget. För sent. Han tänkte på mamman och Märta. Tårarna rann.
“Förlåt mig…” viskade han i tomheten som svalde honom.
