Mormor Maja bestämde sig för att dö. Det var fredag, lunchtid, och efter att ha ätit en portion varm gröt med mjölk torkade hon sig om munnen med förklädet. Med blicken riktad ut genom fönstret sa hon med en lugn, nästan likgiltig röst:
“Valka! Jag ska dö i morgon, på söndag, precis före högmässan.”
Hennes dotter Valborg, som just flyttade på grytorna på spisen, stelnade till. Sedan vände hon sig häftigt om och sjönk ner på en pall med en trasa i handen.
“Vad pratar du om?”
“Min tid är ute nu. Jag har levt nog. Hjälp mig att tvätta mig och hämta de nya kläderna från dödslådan. Vi kan prata om det senare vem som ska begrava mig, vem som ska gräva graven. Det finns tid.”
“Ska jag säga till alla så de hinner komma och ta farväl?”
“Ja, absolut. Berätta det. Jag vill prata med dem.”
“Vill du berätta allt nu? Det är bra, låt dem veta.”
Den gamla kvinnan nickade och stödde sig mot dotterns arm när hon trippade mot sin säng.
Hon var liten till växten, mager, med ett ansikte som ett skrumpet äpple, fullt av rynkor, men med livfulla, glittrande ögon. Håret, gles och gråsprängt, var slätkammat i en knut i nacken, fastsatt med en kam och täckt av en vit bomullshuvudduk. Trots att hon inte längre skötte hushållet bar hon alltid förkläde av gammal vana, där hon lade sina slitna händer med grova fingrar. Hon var 89 år gammal. Och nu hade hon bestämt sig för att dö.
“Mamma! Jag går till posten och skickar telegram. Är det okej?”
“Ja, ja, gå du med Gud.”
När hon blev ensam, föll Mormor Maja in i tankar. Minnen från ungdomen vällde fram. Hon och Sten satt vid ån, han tuggade på ett strå och log ömt mot henne. Hon kom ihåg sin bröllopsdag liten och söt i sin ljusa satinklänning, dansande till dragspelets toner. När svärmodern såg henne, muttrade hon:
“Vad ska man ha till nytta av en sån liten tös? Kommer hon ens att kunna föda barn?”
Men hon hade fel. Maja var arbetsam och uthållig. Hon arbetade på fälten och i köksträdgården lika hårt som alla andra, tjänade många arbetsdagar och var en förebild. När de byggde huset var hon Stens främsta hjälpare. De levde lyckligt tillsammans, hjärtan i samma takt. Ett år senare, i det nya huset, födde hon dottern Valborg. När flickan var fyra och de tänkte på ett till barn, kom kriget. Sten blev inkallad redan de första dagarna.
Minnet av när han lämnade fronten fick henne att dra efter andan och torka bort tårarna med förklädet.
“Min älskade, hur jag har saknat dig, hur många tår jag har spillt! Må du vila i frid. Vi ses snart, vänta bara lite!”
Hennes tankar avbröts när dottern återvände inte ensam, utan med byns sköterska, som behandlade nästan alla i trakten.
“Hur mår du, Mormor Maja? Känner du dig sjuk?”
“Nej, jag klagar inte.”
Han lyssnade på hennes hjärta, mätte blodtrycket och till och med tog temperaturen. Allt var normalt.
Innan han gick, drog han Valborg åt sidan och viskade:
“Det verkar som om livskraften håller på att ta slut. Vetenskapen kan inte bevisa det, men gamla människor känner när deras tid är kommen. Var stark och förbered dig. Hon är gammal, vad vill du?”
På lördagen badade Valborg sin mor, klädde henne i rena kläder, och den gamla lade sig i sängen med blicken riktad mot taket, som om hon förberedde sig för det som väntade.
Efter lunch började barnen anlända.
Ivan, en storvuxen, skallig man, kom in med buller och bång, bärande på en väska med godsaker. Vasilij och Mikael, tvillingbröderna, mörkhåriga och med krokiga näsor, kom tillsammans med bilen från staden och tittade oroligt på sin syster, som för att fråga hur hon mådde.
Tonia, rund och med ett gott lynne, kom med bussen från grannbygden, där hon bodde med sin familj.
Sist av allt, mot kvällen, kom Nadja, den smala, rödhåriga skoldirektören från regionens huvudstad, med taxi från tågstationen.
Med sorgsna miner, torkande tårar med näsdukar, gick de in i huset och raka vägen till sin mor, som låg liten och hjälplös i den stora sängen. De kysste henne och höll hennes hand, med bön i blicken.
“Mamma, vad tänker du på? Du har kraft kvar.”
“Jag har haft det, men nu är det slut”, svarade Mormor Maja och suckade.
“Vila nu, vi pratar imorgon. Jag dör inte före högmässan.”
Barnen gick tvekande ifrån henne och diskuterade det som behövde ordnas. De var inte unga längre, hade sina egna krämpor, men de var tacksamma över att Valborg alltid varit med mor så de sluppit oroa sig.
När de kom hem, hjälpte de genast till som de alltid gjort. Allt var välbekant barndomens hem. Mikael och Vasilij högg ved och staplade den under taket, Ivan hämtade vatten från brunnen, Antonina gav mat till djuren, och Valborg och Nadja lagade middag.
Senare, samlade runt köksbordet, pratade barnen i lågmäld ton, medan Mormor Maja stirrade på det vita taket och såg sitt liv som en film.
Kriget var hårt kallt, strängt och svältfyllt. På våren gick hon ut på fälten och grävde fram små, frusna potatisar, skrapade och stekte dem. Hon hade tur påträffat en liten flaska linfröolja i badstugan, som hon en gång använt för mjuka upp hårda fotsulor. Nu använde hon den droppe för droppe i stekpannan. Potatisen i källaren sparade hon. När våren kom, planterade hon nästan bara skalknoppar hon visste instinktivt att kriget skulle dra ut på tiden. Hon samlade ramslök, syra, åkerfräken och nässlor allt gick till mat. Hon sydde om kläder åt barnen, och när hon ett år in i kriget fick besked om Stens död, sydde hon även av hans kläder.
“Ja, sånt är livet”, avbröt hon sina minnen med en tung suck.
Mot hösten grävde hon upp potatisen, kokade den och fyllde krukor, lindade in dem i gamla schalar, tog med saltgurkor och grönlök och gick fem kilometer till järnvägsstationen för att byta mot andra varor. Soldaterna, som längtade efter hemlagad mat, bytte gärna.
Ibland fick hon köttkonserv, fläsk eller till och
