Jag trodde att mitt äktenskap var lyckat, tills en vän ställde en fråga till mig. Jag gifte mig väldigt ung av stor kärlek. Vi var tillsammans i fyra år innan vi blev man och hustru. Vi har gått igenom mycket tillsammans.
Vi har bott tillsammans i över sex år nu. Jag har fullt förtroende för min man, liksom för mig själv. Min make är väldigt omtänksam, snäll och omhändertagande. Han hjälper alltid till med hushållssysslorna. Han är inte den modigaste eller starkaste mannen, och man kan knappast kalla honom stilig. Men han har en otroligt varm själ och ett hav av positivitet och tro på det goda, som ger mig styrka att klara av livets svåraste stunder.
Ändå är han obeslutsam och kan verkligen inte fatta beslut. Han vill inte lämna sin komfortzon eller gå framåt. Han är också väldigt blyg. Under våra sex år tillsammans har han inte förändrats ett dugg.
Han bryr sig inte om sin hälsa eller sitt utseende. Förändringar skrämmer honom. Min man är nästan tio år äldre än jag. Jag är tjugosex år och älskar livet. Jag har ett bra jobb, köpt min egen bil, och vi betalar av bolånet för vårt hus i Göteborg. Men nyligen frågade en väninna: “Vad behöver du honom egentligen till?”
Det var slutet på min lycka, och nu sitter jag här och funderar: “Vad gör han egentligen för mig?”
Ibland får en enkel fråga en att se allt i ett nytt ljus. Kanske behöver jag fundera på vad jag verkligen vill.
