Medan Maja betalade för matvarorna stod Emil och såg ut som om han hellre skulle vara någon annanstans. När hon började packa ner varorna i kassarna försvann han helt enkelt ut ur affären. När Maja kom ut stod Emil och rökte en cigarett på trottoaren utanför.
Emil, ta kassarna snälla, sa Maja och räckte fram två tunga matkassar.
Emil tittade på henne som om hon just bett honom begå ett brott och frågade, helt paff:
Och du då?
Maja blev förvirrad. Vad menade han med “och du då”? Naturligtvis borde mannen hjälpa till. Det var ju löjligt att hon skulle släpa tunga kassar medan han gick helt ledig.
Emil, de är jättetunga, sa hon.
Och? envisades Emil och tog inte emot dem.
Han såg att hon höll på att bli arg, men av ren princip vägrade han bära kassarna. Istället skyndade han sig i väg, väl medveten om att hon inte skulle hinna ikapp. *”Bära kassar? Vad är jag, en lastbärarbjörn? Eller en tjänare? Jag bestämmer själv! Hon klarar sig nog, hon dör väl inte”*, tänkte Emil. Idag var han på humör att såra henne.
Emil, vart ska du? Ta kassarna! ropade Maja, nästan gråtfärdig.
Kassarna var verkligen tunga, och det visste Emil han var ju den som fyllt kundvagnen. Hemmet låg inte långt bort, bara fem minuters promenad. Men med fulla kassar kändes det som en maraton.
Maja gick hemåt, nära gråten. Hon hoppades att Emil skulle skoja och komma tillbaka, men nej han försvann bara längre och längre bort. Hon hade lust att slänga allt, men i någon sorts trans fortsatte hon. När hon kom fram till porten sjönk hon ner på bänken, helt slut. Hon ville gråta av ilska och trötthet, men höll tillbaka att gråta offentligt var pinsamt. Men att svälja det här? Nej. Han hade inte bara sårat henne, han hade förödmjukat henne med flit. Och han, som varit så omtänksam när de precis träffats… Han visste precis vad han gjorde.
Hej Maja! hördes en röst som drog henne ur tankarna.
Hej fröken Johansson, svarade Maja och tvingade fram ett leende.
Fröken Johansson, eller Ingrid som hon egentligen hette, bodde en våning ner och hade varit nära vän med Majas mormor. Efter mormorns död hade hon alltid hjälpt Maja. Det fanns ingen annan mamman bodde i en annan stad med ny man och barn, och pappan var helt frånvarande. Fröken Johansson var hennes enda familj nu.
Utan att tveka bestämde sig Maja för att ge henne matvarorna. Ändå hade det inte varit förgäves att bära dem. Fröken Johanssons pension var liten, och Maja tyckte om att unna henne godsaker.
Kom, jag hjälper dig upp, sa Maja och tog återigen de tunga kassarna.
I grannens kök lämnade hon allt och sa att det var till henne. När fröken Johansson såg sill, leverpastej, konserverade persikor och andra läckerheter hon älskade men sällan hade råd med, blev hon så rörd att Maja kände sig skyldig för att hon inte kom med sådana gåvor oftare. De skildes med en kram, och Maja gick upp till sig.
När hon kom in stod Emil i köket och tuggade på något.
Var är kassarna? frågade han, som om inget hänt.
Vilka kassar? svarade Maja i samma ton. De du hjälpte mig bära?
Åh, kom igen, ta det lugnt! försökte han skämta. Är du sur?
Nej, svarade hon lugnt. Jag drog bara en slutsats.
Emil blev spänd. Han hade väntat sig skrik, gråt, bråk… Men den här lugnHon stängde dörren efter honom och drog ett djupt andetag, säker på att hennes framtid var ljusare utan en man som inte ens kunde bära en matkasse.
