Det var en gång, längesedan nu, som alla minns så väl.
“Jag minns inte, för det hände aldrig!” sade Rödström allvarligt och såg på henne med sina ärliga gamla ögon.
Samtalet dog plötsligt ut, och alla gick åt sitt håll.
“Varför ljög han?” tänkte Greta. “Man kunde ju se på hans ögon att han ljög!”
“Vill du att jag ska vara din Kaj?” hade den elvaårige Pelle Rödström föreslagit till sin klasskamrat Greta Lindström, som han tyckte om.
“Vad för någon Kaj?” frågade flickan förvånat.
“Tja, du vet? Har du inte läst sagan? Där blir han förhäxad av Snödrottningen! Och Greta räddar honom!”
“Greta? Det är Gerda som räddar honom!” sade Lindström föraktfullt. “Så du kallar dig en Andersen-kännare!”
“Vad spelar det för roll? Greta, Gerda?” viftade Rödström bort det, han brydde sig inte om småsaker. “Jag frågar: vill du att jag ska vara din Kaj?”
Flickan ville inte: Pelle var flåsig, spinkig och tydligt kortare än hon. Fast en sådan skulle ju vara lätt att rädda.
Och hon stark, ett halvt huvud längre: hur skulle de kunna gå sida vid sida efter en räddningsoperation? Skämma ut sig?
Nej tack! Dessutom var hennes hjärta redan upptaget av skolans största dumbom, Micke Pettersson.
Förresten stod han inte långt borta och lyssnade intresserat på deras dispyt.
Och Gretan, justerande sin rosett, sade högt så att Micke skulle höra:
“Tänk dig, Kaj! Du duger inte ens till ren! Så, Kaj, stick och häckla dig!”
Micke brast ut i gapskratt, och Pelle kastade en skrämd blick åt hans håll och försvann. Nästa dag, inför hela klassen, kallade han Lindström för “Greta-gröten”: jag hämnas, och min hämnd är fruktansvärd!
Vad hade du väntat dig, Lindström? Alla män tar inte en sådan förolämpning med ro. Att bli avvisad
Den spenslige Pelle var känd för sin intelligens, som mer än kompenserade för hans brist på fysisk styrka.
Men igår, när han fick en oväntad käftsmäll av sin älskade, hann han inte reagera: vem som helst skulle ha tappat fattningen.
Och nu skrattade inte bara Pettersson, utan hela klassen: öknamnet var populärt! Det var ju kul! Fast det ordet fanns inte i deras vokabulär på den tiden.
Naturligtvis tröstade och stödde hennes föräldrar henne när hon klagade på det kränkande öknamnet.
Men en dag hjälpte pappa henne med algebra: dottern ville inte förstå det enklaste! Då, ur stånd, sade han frustrerat:
“Ja, din Pelle har rätt det är bara gröt i huvudet på dig!”
Och tillade:
“Hälsa honom från mig!”
Pelle var skyldig även till detta: innan dess hade pappa aldrig tillåtit sig något liknande
Vid studentbalen hade stormarna lagt sig allt ont var glömt och stannat kvar i barndomen: kärlek, ovilja, förolämpningar vem brydde sig nu, min vän!
De dansade till och med några gånger tillsammans Pelle hade vid det laget vuxit ifrån Greta och blivit en smärt, vältränad ung man: han började träna på idrottsklubben.
Micke blev utsparkad efter åttan och hamnade på yrkesskolan strängt på den tiden. Och att älska på distans var också svårt. Så, förlåt Micke
Efter skolan skildes deras vägar: Greta blev lärare, Pelle, som vilken begåvning som helst, började på KTH.
Ibland möttes de de bodde inte långt ifrån och växlade några ord.
Sedan spred livet ut dem i olika riktningar: båda skaffade familj och flyttade. Så deras möten på gården blev sällsynta, när de besökte sina föräldrar.
Ibland stötte de ihop på klassåterträffar. Men det blev snart uppenbart att det var bättre att inte gå, för att slippa bli besviken.
Med åren blev pojkarna flintskalliga män med ölmagar, flickorna feta tanter med ambitioner. Och Lindström var inget undantag.
Redan som barn var hon inte smal, men nu blev hon ännu mer monumentalt byggd som en bondmora från Vera Mukhinas berömda skulptur: kom inte för nära, annars krossar jag dig med min tjocka häl!
Det fattades bara en mjölkburk med rekordmängder och en rekordko i bakgrunden.
Lindström var inget undantag, men Rödström var det: han verkade ha förstenats och förblev lika smärt som vid studenten.
Vid fyrtiofem hade Greta Lindsson blivit rektor på en skola. Peter Rödström arbetade som ingenjör ett vanligt socialistiskt liv.
Och så kom de vilda nittiotalen. För Greta-gröten sammanföll det med dotterns bröllop: Lotta tog med sig en “hästlös” fästman hem vi ska få barn!
Och värre var att allt runt omkring var kaos: och nu började kaoset i deras egen familj.
Fabriken där fästmannen, en skicklig svetsare med bra lön och förmåner, jobbade, förvandlades till en lagerhall och hyrdes ut.
Där hölls nu några slags personlighetsträningar visade sig att personligheter inte kunde växa på egen hand.
Och utanför fabriken fanns det inget att svetsa. Dessutom var yrket plötsligt värdelöst!
Ja, igår behövdes det, men idag inte! Så gå och sälj skinnjackor och jeans på marknaden: det behövs! Och träna först de kan lära dig hur man gör.
Jocke vägrade sälja skinnjackor jag är ju svetsare av sjätte graden: vad har skinnjackor med det att göra?
Den gravida Lotta satt hemma: nu gjorde de det tillsammans.
Greta och hennes man, också ingenjör, kämpade som ormar: hon började importera skinnjackor från Grekland farväl, utbildning! För kunskap ökar ju bara sorgen.
Mannen blev budbilsförare ingenjörsyrket var inte längre respekterat som förr: kapitalismen, fan ta den Ja, ni får vad ni förtjänar.
Mot slutet av nittiotalet började allt sakta normaliseras. Och så kom finanskrisen!
Då hade den slugtänkta Gretan och hennes man lyckats spara ihop en del dollar. Och den där augusti dagen, som man länge skulle minnas med fasa, blev den tillräcklig för att köpa inte en etta, utan en tvåa!
Igår gick de och lade sig som fattiga, idag vaknade de som välbärgade: såna ekonomiska paradoxer, herregud! Hur många fler såna ska vi få?
Äntligen kunde de flytta ut dottern med barnbarnet och Jocke, som nu levde på tillfälliga jobb: landet skulle inte behöva svets
