Gunnar, sårad av moderns beteende, bestämde sig för att flytta ifrån henne.
“Du respekterar mig inte alls!”
Ett långt eko av svärmoderns vrede for längs telefonlinjen och fyllde rummet med sitt högljudda missnöje, vilket lamslog Ronja.
Ronja drog ett djupt suck och kände trycket från kvinnans krav, vars röst lät så auktoritär och skarp. Hon mindes ögonblicket före sitt bröllop, när det kändes som om ödet självt hade bestämt sig för att blanda sig i och skapa kaos i hennes liv. Brudgummens mor, en kvinna med stränga åsikter och orubblig övertygelse, hade drabbats av en vanlig förkylning men enligt henne var det nästan som pesten, redo att förgöra allt omkring.
Telefonen ringde på morgonen, strax innan det stundade för Ronja och hennes älskade Gunnar att börja sitt nya liv tillsammans. Förvandlingen gick snabbt från förvåning till irritation, för nyheten kom helt oväntat och stred mot all logik. Svärmodern föreslog att bröllopet skulle skjutas upp flera veckor.
“Vad menar du med uppskjuta? Vi har ju ordnat allt: middagen, gästerna… Mina föräldrar flyger hit från en annan stad just för detta tillfälle!” invände Ronja.
Gunnar lyssnade tyst, medveten om att en svår konversation med modern väntade en kvinna som ingen någonsin vågat säga emot. Men nu var det hans tur att säga ifrån.
“Mamma, en förkylning är bara en vanlig infektion. Jag förstår att du är orolig, men vi kan inte ställa in bröllopet för en sådan bagatell.”
Hans bestämda ton var något modern aldrig hört förut. Hon höll andan, chockad över sonens plötsliga självständighet.
I telefonluren hördes något som liknade kvävd snyftning, som om hon försökte hålla tillbaka tårarna av ilska.
“Nåväl, om ni inte bryr er om min hälsa… Låt det då bli som ni vill. Men kom ihåg: händer det något illa, är det ert fel.”
Sedan klickade det till, och linjen bröts. Tystnaden i rummet bröts bara av Ronjas nervösa fingrar som trummade mot bordet.
Svärmoderns hand darrade lätt när hon höll i telefonen, fingrarna bläddrade automatiskt genom kontakterna. Hjärtat bultade, men tanken var klar: de fick inte ha roligt när hon var dödssjuk.
“Hallå, Maj? Det är jag. Förlåt att jag ringer så här plötsligt, men bröllopet är uppskjutet. Jag har fått influensa, så vi måste flytta det några veckor. Ja, Gunnar håller med, han är ju orolig för mig.”
Tystnad i luren, sedan en viskning:
“Åh, din stackare! Krya på dig först!”
Svärmodern suckade lättad. Det kändes tungt att ljuga, men omständigheterna tvingade henne.
Nästa samtal:
“Hej, Birgitta! Ja, du hörde rätt. Vi måste tyvärr skjuta upp bröllopet. Jag är sjuk, och läkarna säger att jag måste vila.”
Birgitta suckade sympatiskt:
“Åh, så hemskt! Krya på dig snart, kära du!”
Samtal efter samtal upprepade samma fras: “Förlåt, men vi måste skjuta upp.” Var och en reagerade likadant med medlidande och stöd.
Ändå viskade en inre röst till svärmodern att hon gjorde fel, att hon skadade sonen, familjen, sig själv.
När det sista samtalet var avslutat, sjönk hon ner i soffan, utmattad både mentalt och fysiskt. Telefonen vibr
