**Dagboksanteckning**
Visst, allt kom jag ihåg.
“Jag minns inte, för det hände aldrig!” sa Rödström allvarligt och såg på henne med sina gamla, ärliga ögon.
Samtalet dog plötsligt ut, och alla gick åt sitt håll.
“Varför ljög han?” tänkte Greta. “Det syntes ju på honom att han ljög!”
“Vill du att jag ska vara din Kaj?” föreslog den elvaårige Pelle Rödström till sin klasskamrat Greta Lindgren, som han tyckte om.
“Vadå för Kaj?” undrade flickan.
“Ja, som i sagan? Har du inte läst den? Där blir han förhäxad av Snödrottningen! Och Greta räddar honom!”
“Greta? Det är Gerda som räddar honom!” sa Lindgren föraktfullt. “Kalla dig inte för en Andersen-expert!”
“Va fan, samma sak! Greta, Gerda?” viftade Rödström bort det, han orkade inte bry sig om småsaker. “Frågan är: vill du ha mig som din Kaj?”
Flickan ville inte. Pelle var flåsig, smal och tydligt kortare än hon. Fast att rädda någon sådan vore ju enkelt.
Hon var stark, ett halvt huvud längre hur skulle de gå sida vid sida efter en räddningsaktion? Skämmas?
Nej tack! Dessutom var hennes hjärta redan upptaget av skolans största dumbom, Micke Pettersson.
Förresten stod han inte långt bort och lyssnade intresserat på deras “debatt”.
Och Gretan, som rättade till sin rosett, sa högt så Micke skulle höra:
“Jaså, Kaj! Du duger inte ens till ren! Så, Kaj, stick och kvacka inte!”
Micke flabbade högt, och Pelle kastade en skrämd blick åt hans håll och försvann. Nästa dag, inför hela klassen, kallade han Lindgren för “Greta-gröt” jag hämnas, och min hämnd är fruktansvärd!
Vad hade du väntat dig, Lindgren? Alla män tar inte en sådan förolämpning lugnt. Han blev ju ratad
Den smala Pelle hade en intelligens som mer än kompenserade för hans fysiska brist.
Men igår, när han fick en ovänt förödmjukelse av sin älskade, hann han inte tänka klart vem som helst hade tappat fattningen.
Och då skrattade inte bara Micke, utan hela klassen: smeknamnet var perfekt! Kul, liksom. Fast ordet “kul” fanns inte i deras vokabulär då.
Naturligtvis tröstade och stödde hennes föräldrar henne när hon klagade på öknamnet.
Men en dag hjälpte pappan henne med algebra: dottern ville inte fatta det enklaste! Då förlorade den annars tålmodige mannen besinningen och sa irriterat:
“Ja, din Pelle har rätt det är bara gröt i huvudet på dig!”
Och tillade:
“Hälsa honom från mig!”
Pelle blev skyldig till detta också: förut hade pappan aldrig sagt något sådant
Vid studenten hade stormarna lagt sig allt dåligt glömdes och blev kvar i barndomen: kärlek, ovilja, förolämpningar. Vem bryr sig nu, grabben?
De dansade till och med några gånger tillsammans Pelle hade vid det laget växt om Greta och blivit en smal, vältränad kille: han börjat på idrottsklubben.
Micke blev sparkad efter åttan till yrkesskolan då var det strängt. Och att älska på distans var svårt. Så, sorry, Micke
Efter skolan gick klasskamraternas vägar isär: Greta blev lärare, Pelle, som vilken smart kille som helst, började på KTH.
Ibland träffades de de bodde nära och växlade några ord.
Sen skingrade livet dem åt olika håll: båda skaffade
