Pappa, gå inte! Älskling, lämna oss inte! Pappa, köp inget mer till mig eller till Lasse heller. Bara lev med oss! Jag vill inte ha några bilar eller godis. Inga presenter! Bara att du är här! skrek den sexårige Albin medan han klamrade sig fast vid sin pappas ben.
***
Deras mamma grät i sitt rum just då. Hon hade inte kraft att resa sig och gå ut.
Och den fjortonårige Lasse stod med knutna nävar. Kärleken till sin pappa kämpade mot hatet inom honom.
Albin var bara ett litet barn. Han förstod ingenting. Men Lasse hade sett hur illa det gick för deras mamma. Hur hon dagen innan hade fallit på knä och bett pappa stanna. Åtminstone vänta lite, tills Albin blev större. Men bönerna hjälpte inte.
Sluta! Res dig! Förnedra dig inte, hör du! Du behövs inte av honom. Inte jag heller, ingen av oss, så låt honom dra! Lasse sprang fram och försökte dra loss sin lillebror från pappas ben.
Son, varför gör du så här. Jag kommer att hälsa på, hjälpa er. Jag ska bara bo på ett annat ställe. Men jag älskar er lika mycket. Det var bara så vi bestämde, började pappan.
Vem bestämde? Du bestämde! Tror du jag inte hörde? Mamma bad dig ju att stanna. Här är hon och vi! Vi är en familj. Och du går! Till någon annan kvinna! Är hon viktigare än oss, eller? Lasse kämpade för att inte börja gråta.
***
Familjelekar
***
Om pappa hade omfamnat honom, ställt ner väskorna och sagt att det var ett misstag Då hade han kastat sig om hans hals. Och glömt allt. Och förlåtit, så klart.
För det här var ju pappa.
Han som hade lärt honom att laga bilen, tagit med honom att fiska gädda, spelat fotboll, läst böcker vid sängen. Hur kunde han bara gå och radera allt ur sitt liv? Dem? Varför?
Albin skrek sig hes. Mamma grät. Pappa såg på dem alla och gick, med sänkt huvud.
Och länge ekade ropen efter honom: “Pappa! Gå inte!”
***
Efter det blev allt annorlunda.
Lasse hatade sin pappa. Han vägrade träffa honom, kastade tillbaka presenterna han försökte ge dem.
Albin väntade. Han satt vid dörren. Stod på balkongen och stirrade ut i fjärran.
Pappa bad om att få träffa barnen. Mamma tillät det inte.
Fast Lasse ville inte heller. Albin längtade efter sin pappa, men fick höra att pappa inte ville se honom.
Deras mamma skulle med stolthet ha avstått från underhåll, men de behövde ändå något att leva på.
Han blev förälskad, din pappa. Sånt händer! Någon annanstans var det sötare! Barn behövde han inte. Nu kommer det nya, brukade hon säga.
Lasse lyssnade mörkt. Albin grät.
***
Ett år senare kom pappa tillbaka. Eller rättare sagt, han försökte. Albin var inte hemma. Bara Lasse och mamma. Pappa bad om ursäkt, sa att han hade gjort ett misstag. Fattat. Han kunde inte leva utan dem. Livet var tomt utan sina barn.
Men mamma tog inte tillbaka honom. Det var hennes stund av hämnd. Och Lasse vägrade också. Såret var för färskt. Det fanns ingen plats för förlåtelse.
Och Albin fick ingen fråga. Han var fortfarande för liten.
***
Tiden gick. Lasse började arbeta inom handel. Albin blev läkare. Den äldre brodern skaffade familj. Den yngre vårdade sin mamma till slutet, men snart var hon borta.
Och inte långt därefter bestämde sig Albin för att gifta sig med sin barndomsvän Kajsa.
Innan dess var Lasse på affärer i en annan stad. Han föreslog att de skulle åka tillsammans. Lite avkoppling. Istället för bil valde de tåg. De drack te och pratade under klappret av hjulen.
De bråkade inte, levde gott samman, även om de sällan träffades. Men de var för olika till sinnet. Hård och oböjlig, Lyssnade bara på sig själv.
Brodern kallade han skämtsamt “Herr Barmhärtighet” och sa alltid att han borde släppa sin snällhet den var inte på modet längre.
När affärerna var klara, promenerade de i den vackra, okända staden, njöt. Sedan gick de mot stationen.
Nästan vid ingången snubblade Lasse nästan över en man. Han såg avskygt på honom, muttrade att han inte borde sitta där. Mannen satt på en kartong. Smutsig, skäggig, utan ben. Och plötsligt tittade han upp.
Albin hade redan gått förbi när han hörde broderns skratt. Han stannade.
Lasse stod och gapskrattade, pekade på den hemlöse. Albin tog snabbt hans arm och drog med honom.
Sluta! Det är fult. Vi vet inte vad som hänt honom. Varför är han i den här situationen? Det är inte vår sak att döma! viskade han.
Va? Inte vår sak, lillebror? Jo, just vår. Känner du inte igen honom? Du var ju för liten då. Men jag kände genast igen honom. Pappas ögon är speciella, vi ärvde dem. Gröna. Mamma sa alltid att det var ögonen hon förälskade sig i. Förgäves, visar det sig. Sitter du här, ditt kräk? Intressant? Vi är dina barn, pappa. Förväntade du dig det? Känner du igen oss? Vi ses. Jag trodde aldrig jag skulle träffa dig igen. Men det finns väl ändå rättvisa. Så här ser du ut nu. Det är för mammas tårar. För våra. För allt du gjorde! skrek Lasse rasande.
***
Albin kunde inte få fram ett ord av chock. Mannen på marken grät tyst. Mumlade bara att de var vackra.
De ser inte ut som dig! Absolut inte. Vad synd att du är vår pappa! Jag skäms! Du kan dö här, på gatan. Det är din straff. Gråt nu. Och titta. Ville du inte ha ett normalt liv? Med din familj. Du sprang efter kärleken. Var är din kärlek nu, pappa? Har du hittat någon hemlös kvinna? Avskum, fortsatte Lasse.
Nog! Sluta! Sluta nu, annars vet jag inte vad jag gör! ropade Albin.
***
Brodern ville svara hårt. Men han flämtade till av förvåning istället. Albin böjde sig ner. Strök den smutsiga kinden. Och sa:
Hej, pappa.
Pappa tog hans hand, pressade den mot sig. Och brast i gråt med sänkt huvud.
Vem såg han i det ögonblicket? Kanske den lille, storeögda pojken som för många år sedan klamrat sig fast vid hans ben och skrikit: “Pappa, älskling, gå inte!”?
Barnen hade vuxit upp. Båda. Blivit män. Och han hade så mycket att gottgöra, det visste han
