En flicka på stationen sjöng en låt som bara han kände till och mannen insåg att han hittat sin försvunna dotter.
“Ge mig skjuts, snälla! Jag kan sjunga för dig!”
Flickan, omkring tio år gammal, stod rakt framför bilen mager, i en gammal rock som sett bättre dagar. En grå halsduk täckte henne upp till ögonen, och under den tittade stora blå ögon fram. Herregud, var kommer sådana barn ifrån?
Sergej Viktorovitj drog långsamt på sig en cigarett och såg trött på henne. Dagen hade varit jobbig, stämningen ännu värre.
“Vad då? Vart ska jag köra dig?”
“Till byn Rozjkovo!” Hon klappade självsäkert med handen i en trasig yllehandsk. “Det är inte långt, höger längs den här vägen. Jag visar! Men jag har inga pengar… Däremot kan jag sjunga!”
Jaså minsann… Sergej Viktorovitj rynkade pannan. Vilken outhärdlig dag det var.
“Vad gör du här?” frågade han, utan att riktigt veta varför. “Det börjar bli mörkt. Höst, kallt… Och du är ensam på stationen. Är du inte rädd för att åka med främlingar i en bil? Var är dina föräldrar?”
Flickan suckade som en vuxen:
“Mamma är sjuk. Pappa har vi inte haft på länge. Hon ligger nästan hela tiden, helt kraftlös. Jag var i stan för att köpa medicin. Bussen kom för sent, och jag missade min. Nu får jag antingen gå hem eller sova här. Men jag var inte rädd för att åka med dig! Du har snälla ögon. Och bilen är fin!”
Sergej Viktorovitj log ofrivilligt:
“Hur kunde du se mina ögon? Det är ju mörkt redan.”
“Inte så mörkt!” Flickan ryckte på axlarna. “Jag ser och märker mycket. Till exempel märkte jag att du är på dåligt humör.”
Så observant hon var…
“Stämmer. Jag är alltid sådan.”
“Hur kan man vara på dåligt humör när man har en sån här bil? Och du har väl pengar också? Förstår inte…” Hon gömde sig djupare i halsduken.
“Lite. Inte direkt mycket, men något är det. Men vad är det för nytta av dem när man är ensam i världen?” Han märkte inte själv hur orden bara kom.
“Helt ensam?” frågade flickan på ett alltför allvarligt sätt.
“Helt. Fast, kanske inte riktigt… Det känns bara så. Du är väldigt nyfiken.”
“Här är ditt kaffe!” Misja kom äntligen ut från stationsbyggnaden med två ångande muggar. “Vi kan köra nu!”
“Du var länge, Misja,” lät det hårt i Sergej Viktorovitjs röst. “Jag sa ju genast!”
“Förlåt… Men det är helvetet där inne! Väntade på att de skulle värma vatten, sedan tog de tid på sig. Servicen är fruktansvärd…”
“Okej, Misja, jag förstår. Nu kör vi.”
“Så, får jag skjuts?” Flickan stod kvar och skiftade vikt mellan fötterna. Hennes tunna skor kunde knappast skydda mot höstkylan.
“Kom, vi åker.”
Han öppnade dörren och lät henne kliva in.
“Misja, vi måste stanna i en by Rozjkovo. Sedan hem.”
“Uppfattat.”
Misja hade lärt sig att inte ställa onödiga frågor. Chefen sa det, så var det. Sergej Viktorovitj värderade just detta hos sina anställda: effektivitet, lojalitet, ärlighet. De som inte tog jobbet på allvar fick gå direkt. Allt skulle ske exakt som han sa. Det gällde både affärer och privatliv.
Tack vare denna inställning hade han byggt upp sitt imperium. Storbyggen var seriösa projekt. Fastän han hade assistenter och ställföreträdare, föredrog han att hålla greppet själv. Som byggnadsingenjör förstod han processerna väl. Det här var inget fall där någon ärvt en färdig verksamhet. Nej, han arbetade hårt.
Redan under studierna jobbade han på byggen bar tegel, släpade murbruk, i alla väder. Elja var gravid, och hyran för rummet i kommunalkon måste betalas. Värdinnan hade tagit emot dem men varnat: en dag för sent och de hamnade på gatan.
Efter examen fortsatte han arbeta, växa professionellt. Han fick snabbt en bra position i ett lokalt byggföretag, för att sedan starta eget. Det var tufft. Ibland outhärdligt. Men han kämpade vidare. Han ville ge sin fru Elja och lilla dotter Katja allt det bästa.
Han sov lite, stressade ofta, oroade sig… Kanske därför han grånat så tidigt. Vid trettiofem var håret vitt som snö.
“Familjelivet gör dig mörbultad,” skrattade Elja och strök honom över huvudet.
“Inte lätt. Men det är ett lyckligt liv,” svarade han, och han menade det.
Hans favoritstund var att komma hem efter jobbet, krama dottern och vagga henne. Han sov aldrig när Katja var sjuk, fick tänder eller bara var grinig. Han bar henne, vaggade och sjöng samma visa om prinsessan Katja, den vackraste, gyllene prinsessan som kungar och prinsar från alla länder längtade efter att se.
“Vad är det du sjunger? Så konstigt… Hittade du på det själv?” log Elja.
“Ja. Om prinsessan Katjusja. Och om att hon ska bli den lyckligaste.”
“Det blir hon säkert… Jag är så trött. Kan du sitta med henne? Jag vilar lite.”
“Visst, vila du.”
Elja kände sig ofta trött, utmattad. Hon kunde sova hela natten och vakna kraftlös. Först trodde hon det berodde på barnet och hemmet. Men med tiden blev det inte bättre. Kanske brist på vitaminer? Eller för lite vatten? Så resonerade hon och sköt upp läkarbesöket. Vädret, magnetiska stormar… Hon hittade alltid en anledning. Hon var rädd för läkare. Vid blod svimmade hon.
När Sergej Viktorovitj tillslut insisterade på en undersökning var det för sent. Sjukdomen hade spritt sig, långsamt förstört kroppen. Läkarna var maktlösa. Tid var förspilld. Om behandlingen börjat tidigare, kanske det hjälpt. Men nu… nej.
Sergej samlade pengar, lånade, förhandlade, sökte de bästa specialisterna. Allt förgäves. Elja försvann framför ögonen. Plågsamt.
När hon gick bort var Katja fjorton.
Katjusja älskade sin mamma och accepterade inte orättvisan. Efter hennes död förvandlades den lydiga flickan till en oregerlig tonåring. Nattliga utflykter, tvivelaktigt umgänge, alkohol, cigaretter, vänner med dåligt rykte…
Sergej försökte behålla kontrollen straffade, pratade, övertalade. Till och med låste in henne. Allt förgäves. Katja var omöjNär den första solstrålen bröt genom mörkret den morgonen, visste Sergej Viktorovitj att äntligen, efter många år av ensamhet och sorg, hade han funnit sin lycka igen.
